Några veckor utan familj

En utvärdering kanske hittills? Hur känns det? Är allt som det ska? Mår jag bra?

Jag mår bra. Och känner att flytta hemifrån beslutet var på tiden. Jag är inte den personen som vill flytta hemifrån när jag är 20+ , inget fel med det och jag förstår alla skäl som finns varför man väntar. Men för mig så hade det inte känts som en del i utveckling. Eftersom att jag vart så tight med min familj i alla år så kan det också bli så att man fastnar där. Frågan är hur mycket man utvecklas som individ då?. Så även om beslut var en stor sorg både hemifrån och hos mig så var det på tiden. Jag måste ta eget ansvar och våga stå på egna ben. Nu är det istället ett sms eller samtal bort, vilket för mig vissa kvällar har vart jätte svårt. Jag har gått på toaletten och gråtit vissa kvällar då det är en super omställning för mig. Jag är så van vid att kunna gå tre trappsteg ner till mamma eller pappa och lätta på trycket om mina frågor eller värderingar. Så har det vart i alla år. Familjehållningen är ju inte alls densamma och det kanske blir så när man splittrar på sig. Jag har faktiskt inget svar på det.

Hängde med Tore nu på eftermiddagan. Han fick gå lite extra i hagen. Uppskattades.

Nu när det är trök-period så blir det ju att man tänker och saknar. Men det betyder inte att mitt val känns fel. Men man saknar bara lite närhet liksom.

Nu har jag närhet med en person som jag älskar. Han har verkligen funnits där och stöttat mig mycket. Men vi har ju också bara känt varandra i ett år och lite till. Det kommer fortfarande ta lika lång tid tills jag kan släppa kontrollen helt och luta mig mot honom.

Ens familj är alltid ens familj och jag saknar dom extra vissa stunder.

Hur var det för dig? Var det jobbigt i vissa perioder? Och vissa dagar kändes det som världens bästa beslut?

36 thoughts on “Några veckor utan familj

  1. Jag flyttade hemifrån för 1,5 år sedan och det kändes väldigt annorlunda, grät mycket i början. Flyttade liksom 130 mil bort och bodde själv för första gången någonsin. Men till slut vande jag mig, saknar mestadels hundarna för man kan inte prata med dem i telefon direkt 🙈

  2. Jag åkte iväg som Au-Pair ett år när jag flyttade pch det va verkligen hemskt i början, tog några månader innan jag fick träffa dem och då var det lugnare, var hem över jul och skulle åka igen och då blev det superjobbigt igen, men lugnade sig igen efter ett tag! Tror det nog alltid känns att va ifrån som familj, men man blir tajtare på ett sätt också, vet att dom alltid e där för en och samma tillbaka! Idag har jag egen familj och märker hur tajta man blir med åren.

  3. Hur kommer det sig att din familj helt har slutat lyfta dig på sina sociala medier? Det är som om du aldrig har existerat i deras liv längre, inte ens när du presterar på topp.

    • Det blir så ibland. När jag flyttade ut så blev ju mina föräldrars fokus på de av mina syskon som fortfarande bodde hemma. Dem la bara ut saker om de som fortfarande var under samma tak men vi hade fortfarande privata konversationer med varandra om vad som pågick/pågår i mitt liv.

  4. Hej! Jag flyttade till Madrid när jag gick andra året på gymnasiet och är precis som du supertajt med min familj. I början kändes det kul, och dom på skolan kallade det för ”smekmånad-fasen”, alltså allt känns som att man är på semester. Det är spännande, allt är nytt etc men när denna fasen har varit så brukar det oftast komma en dipp och denna slog extremt hårt på mig. Jag grät inprincip varje dag och ville bara hem. Mådde riktigt kasst och kände mig både ensam, övergiven och sorgsen (fastän jag egentligen inte var det). Men efter 2-3 veckor så vaknade jag upp en dag och det slog mig bara: ah det här är min vardag nu. Och så kändes det helt som vanligt igen. Kom liksom in i rutiner i Madrid och skapade mig en ny vardag och hade absolut ett av de bästa åren i mitt liv.

    Poängen är: första flytten är ALLTID superjobbig speciellt om man har en nära relation till sin familj. Tänk ändå att du har bott i 18+ år under samma tak och så plötsligt ska man bo själv? Hur gör man? Hur hanterar man det? Det som känns jobbigast framförallt, tror jag, är att man känner sig riktigt vuxen för första gången och får lite seperationångest från mamma-pappa-barn grejen. Man fattade ju sina egna beslut förut med men det var ändå oftast i rådfråg med sina föräldrar…

    Alla har dippar men dom ger sig, och man kommer ut starkare på andra sidan. Min första flytt formade mig 100% till den jag är idag och gjorde så att jag lärde känna mig själv på ett helt annat sätt och jag vill själv säga att det endast är till det bättre. När jag flyttade andra gången så rörde det mig knappt ryggen.

    Mina råd till dig är: gråååååt!!! Jag tror absolut att man endast mår sämre om man håller in på känslorna. Känn så mycket du kan och vill för det är endast nyttigt och du kommer att må bättre. Omringa dig med människor och saker som får dig att må bra (dina hästar till exempel) och utnyttja ditt nya land? Du har flyttat! Njut av det! Upptäck saker, kom ut och se dig lite omkring!

    Din familj finns kvar i Sverige och dom glömmer inte bort dig precis som du inte glömmer av dom. Det är viktigt att komma ihåg det.

    Och egentligen, om denna dippen nu mot all förmodan inte skulle ge sig, vad är det värsta som kan hända? Att du flyttar hem igen? Det är inte värre än så. Ingen riskerar sin hälsa, och ingen kommer dö. Ditt ego kanske skadas lite men det läker snabbt igen ska du se!

    MEN! Jag tror till hundra procent att du kommer klara det här. Att det är jobbigt i början är endast normalt. Allt löser sig och du kommer komma ut som en ÄNNU starkare person på andra sidan. Puss och kram <3

  5. Jobbigt helt klart men vi fick en bättre relation när jag flyttade hemifrån. Tror det är bra att sakna, och man får mer kvalitetstid när man väl ses. Kram

  6. Jag flyttade hemifrån när jag var 16år och flyttade hela vägen till Tyskland. Jag tror att för mig var hästarna räddningen till att inte sakna min familj så mycket. Jag jobbade på heltid med hästar och hade ett fantastisk team som gjorde att allt var roligt. Så tror att det allra viktigaste är att omringa sig utav människor och saker som man verkligen blir glad av.

  7. Jag flyttade hemifrån när jag var 16, kom hem en sväng ett par år senare och flyttade för gott ett par månader efter det. Var och är fortfarande extremt nära min mamma, är jag ledsen/deppig/glad/upprörd är hon ett samtal bort och vi kan prata om allt. Det har underlättat så mycket, grät också mycket i början och längtade hem, men det går över och sen känner man sig så stark och självständig! Klart det är svårt och det kommer gå upp och ner men du klarar det ♥️

  8. Är 35 och bor fortfarande ”hemma” men ändå inte.
    Skaffade en hästgård tillsammans med mina föräldrar när jag var 20. 15, snart 16år sen. Skulle inte klara av att driva den själv. Och har inte ekonomi till att anställa någon.
    Men vi hjälps åt och det funkar än i dag hur bra som helst.

  9. Jag flyttade 3 h ’hemifrån’ för kärlekens skull. Innan hade jag 30 min till mina föräldrar. Jag träffar dem ofta men gråter varje gång jag ska åka från dem hem till mig. Tilläggas ska att jag är 34 år, haha😂🤦🏼‍♀️ Men jag är med min kärlek, vår nya familj med djur och barn, och har lyckats få mitt drömjobb på nya platsen. Så det har faktiskt blivit bra ändå! Det är ok att vara ledsen och gråta, och även om åren går kommer du sakna dem. Men du kommer också skaffa dig ett eget liv! Det är en härlig känsla!

  10. Jag flyttade från Falun i Dalarna till min gymnasiekärlek i Strängnäs, Södermanland för 9 år sen nu. Det är ca 3h bort med bil, jag hälsar på min familj så ofta jag kan när jag inte jobbar och har råd att åka upp. Även om jag har mitt eget liv här med jobb och så, så saknar jag min familj varje dag och blir ofta ledsen när jag ska åka hem. Jag är också väldigt tight med min familj, så det är en stor saknad ibland. Men de är bara ett samtal bort och det finns ju även Messenger som man kan videochatta med och FaceTime. Jag saknar allra mest mina syskonbarn som jag missar en hel del tid med, men jag älskar mitt jobb och sambon också så ja. De är bara ett samtal bort, jag hälsar på när jag kan och sen tänker jag också att, de har sina egna liv därhemma med som jag har här. Vi ses när vi ses.

    Det är helt okej att sakna sina föräldrar, man kommer ju alltid att vara sin pappas lilla flicka och sin mammas lilla tös oavsett hur gammal man är. Om du saknar dem alltför mycket, så ta en paus och hälsa på dem när gränserna har öppnats igen. Annars får ni ha en FaceTime stund, då ser ni ju varann iaf. Allt kommer bli bra till slut 🙂

  11. Jag tror man kan få en bättre relation till sin familj efter att man flyttat ut, man lär sig uppskatta varandra mer.
    Och man lär sig också att inte ta någon för givet.
    Besök familjen ofta, prata med dom i telefonen dagligen.
    Familjen är det viktigaste man har och man ska vårda dom relationerna.

  12. Jag flyttade hemifrån så fort som möjligt när jag var 19 år och hade tagit studenten (och började plugga på ny ort). Det var inte alls bråkigt och sånt hemma hos oss och jag älskar mina föräldrar, men det var många vuxna viljor på samma plats och dags för mig att börja bygga ett liv på egen hand. Tyckte det kunde vara lite jobbigt i början när man satt där hemma själv i sitt studentrum men det gick över snabbt, har aldrig ångrat mig. Men det var nog snarare pga ensamheten och inte att jag saknade just mamma och pappa. Nu har jag en sambo och två hundar att bo med, har mitt egna liv (22 år idag) och vråltrivs. Dock har jag kontakt med mina föräldrar och ringer och kollar läget då och då 😛 Åker och hälsar på mina föräldrar någon gång i månaden kanske, om ens det, saknar dem inte avsevärt mycket även fast det är kul att träffa dem såklart!

  13. Jag flyttade hemifrån som 16 också. Skulle bara vara tillfälligt men blev för gott.
    Första motgången var när jag blev sjuk först gången. Hade SÅ ont i halsen i typ en vecka. Var helt borta med vinden med att man skulle ha uppsökt en läkare. Bodde på främmande ort, hade aldrig bokat en läkare själv.
    Mina föräldrar var och hälsade på just den veckan, lyckades ta reda på rätt vårdcentral och dick mig dit. Där svimmade jag i väntrummet. Då var det skönt att ha föräldrarna med….man kände sig så liten.
    Vet du vart och hur du gör om du blir sjuk?

  14. Flyttade hemifrån till en annan stad som nittonåring, självklart en omställning och var ofta ledsen de två första månaderna och kände mig otroligt ensam när jag för första gången gjorde saker utan mina föräldrar eller fick klura ut saker på egen hand de alltid hjälpt med mig med. Som att bara betala hyra. Men med tiden stärkte det mig som person otroligt mycket och jag är väldigt stolt över mig själv att jag inte bara gav upp och flyttade hem när jag stötte på motgångar. Nu, ungefär 1,5 år senare är det här min vardag och jag kan inte tänka mig nåt annat även om jag ibland får någon melankolisk känsla och vill att mina föräldrar ska hämta hem mig bums när jag tänker tillbaka på en vanlig hemmakväll med dem. Men det hade ändå inte varit samma sak som då, och den tanken får man nog vänja sig vid.

  15. Jeg tror det kommer alltid til å være at man savner det man ‘’ikke har’’, misforstå meg riktig. Jeg flyttet til Danmark som 18 åring og bodde der i 2,5 år for å arbeide og konkurrere på topplan. Jeg savnet min familie veldig mye til tider, dette svingte hele tiden alt ettersom. Selv om jeg hadde det virkelig godt, og sjelden hadde en hel dag hvor jeg gikk å tenkte på de ‘’hjemme’’ og savnet. Så kom det ofte om kveldene eller hvis jeg var noe alene, eller bare hvis man har den ekstra følsomme perioden i måneden. Nå har jeg flyttet hjem til Norge og savner motsatt! Nå savner jeg Danmark på samme måte, og har bestemt meg for å flytte tilbake til høsten for å studere. Tror man må bare finne seg i at man alltid kommer til å kjenne på savn og de dårligere dagene uansett hva eller hvor man er, også stole på seg selv på hvorfor man vil være akkurat der eller hvorfor man vil gjøre det. Så kan man alltid endre mening eller gjøre om, alt etter hva man føler er det mest rette for en selv 👊🏼 Man må utfordre seg selv litt, men viktigst er å følge/høre på magefølelsen. My opinion

  16. Flyttade hemifrån då jag var 18, vi bodde utomlands med familjen och jag flyttade tillbaka hem ensam. Var galet skrämmande, var nervös över hur det skulle bli & hur ekonomin skulle funka.

    Flyttade ihop med min kille genast då jag hittade en lägenhet som passade oss båda, och nu har vi bott ihop i över 2,5 år och varit tillsammans lite över 3 år. Såklart var det konstigt och svårt i början, då man aldrig bott tillsammans med varandra & man måste bli mer vuxen i sitt tänkande.

    Hade också i början en period då jag grät och hade svårt då jag var så nära hela min familj, är det ännu också men såklart är relationen annorlunda. Men det som fick mig igenom det var min kille, vi stöttade varandra genom det svåra. Att bygga upp vårt gemensamma hem var det bästa någonsin, då vi båda lärde oss mycket om oss själva och fick nya värderingar i livet = mognade mer tillsammans.

    Relationen med mina föräldrar är nästan bättre än någonsin nu, jag är såklart deras dotter och kommer alltid och vara det, men har en mer vuxen relation nu med dem. Det är inte samma oro och ”föräldrakoll” från deras håll längre, utan allt är mera moget, enklare och mer förståeligt från alla parter.

    Lycka till i fortsättningen, vet att det är svårt men det blir såå bra!! 🤩

  17. Får man vara lite nyfiken? Om du visste att du inte ville bo hemma tills du var 20+, varför köpte ni en gård då? Hade det inte varit bättre/smidigare om din familj bodde kvar i huset som dom verkade tycka så mycket om, och du flyttade till något eget?
    För mig känns det lite annorlunda att flytta till nytt boende tillsammans med sin familj om man vet att man vill bo själv inom en väldigt snar framtid. Tänker eftersom gården antagligen var för din skull. Dina föräldrar har väl ingen nytta av den?

      • Bra fråga, tror det är många som undrar. Dom ville köpa en gård och driva den tillsmmans. Några veckor senare så flyttar Nellie. Allt känns väldigt konstigt.

        • Jag tror inte att det bara handlar om att någon var redo att flytta hemifrån lite plötsligt. Med tanke på att Olav drog först och inte satte sin fot på gården efter det har ju någon konflikt ägt rum. Att föräldrarna sedan har gått från att hylla varje andetag hos bägge döttrar i sociala medier till att inte ens trycka på like när Nellie placerar sig i 150-debuten (som är en jäkla prestation!) bekräftar väl bara den saken.

        • Men det har hon ju förklarat redan flera gånger. Det funkade inte med kille, föräldrar och business ihop, och hon var tvungen att välja.

          • Jo, men det låter ju som hon har vetat ett tag att hon inte vill bo hemma när hon är 20+, därav min fråga. Vet man att man vill bo själv när man är 20 så kanske man inte ska köpa ny bostad tillsammans med familjen när man är 19?

  18. För min del var det aldrig något beslut jag tog.. Jag var 16 och mamma slängde mig ut mig helt enkelt. Våran relation va väll aldrig bra nån gång från att jag var liten egentligen så var ju inte helt oväntat. Men det är tufft ibland – framförallt instinkten när man insåg att det inte var det normala- att det inte ska vara så. Och jag har väll alltid och kan än idag känna lite ”avundsjuka” till alla som haft det helt annorlunda för att vara ärlig.

    Idag är jag 27 och är fruktansvärt stark i mig själv – och det är normalt att du saknar din familj Nellie! Skriv till dem, ring dem. Prata med dem säg att du älskar dem – och dem har garanterat inte glömt dig, uteslutit dig eller stöter undan dig. Men när man flyttar, och framförallt till ett annat land skapar man ett avstånd. Deras liv hemma rullar på och ditt liv också – blir naturligt att man får ett avstånd och distans i det hela – utan att det är något negativt! Visa dem att dem fostrat en stark självständig tjej som bygger sitt egna liv- men som aldrig glömmer deras kärlek och allt dem gjort för dig.

    Det avståndet du känner ifrån dem, känner dem också ifrån dig – glöm aldrig det!

  19. För mig var det jättejobbigt att flytta hemifrån jag var 20 år och har alltid stått min mamma väldigt nära. Flyttade en timme ifrån min mamma för att studera. Men idag är jag 24 och bor i min hemort igen men med min sambo, våra hästar, hund och katter och jag trivs jättebra. Har daglig kontakt med min mamma över telefonen och så ses vi så ofta vi kan. Det är jobbigt i början men tillslut får man sin egen vardag och nya egna rutiner som man kommer in i.

  20. Och ibland kan det ju ha varit lite infekterat i stunden när man flyttade. Men,livet går vidare, man kommer över det, och det lugnar sig. Och sen bygger man upp en ny relation med dem där hemma.
    Jesses vad jag skrev många kommentarer idag….

  21. Jag tyckte det var väldigt jobbigt den första tiden efter att jag hade flyttat. Kändes tomt liksom och lägenheten kändes inte som hemma. Tog nog tre år helt ärligt innan jag tyckte att det kändes bra och lägenheten faktiskt kändes som mitt hem.

  22. Hej Nellie. Jag flyttade till Norge för drygt två år sedan och känner verkligen igen mig i det du säger. Första tiden var inte lätt. Det tar tid innan man hittar sin plats och sin nya bekantskap på en ny plats. Och jag precis som dig har alltid varit familjemänniska. Men man vänjer sig och för mig har det alltid känts bra för att varje gång vi sagt hejdå efter att vi i familjen besökt varandra så har vi alltid vetat när vi ses nästa gång. Det har varit betryggande.
    Att flytta hem till Sverige nu hade blivit fel då jag inte känner att jag har något liv där längre. Mitt liv är i Norge där jag är 22 år, fått sambo, köpt hus, har mina närmsta vänner här nu, osv. Så därför är det så viktigt som du säger, det där med att våga ta ett kliv ut, och göra det för en själv.

  23. Jag flyttade till andra sidan jorden på egen hand som 20 år gammal. Var en tillfällig flytt och var super jobbigt att faktiskt packa och sätta sig i bilen på väg till flyget. Även i Kalifornien var det jobbigt till en början och fanns stunder då ensamheten faktiskt slog mig. Fick konstant uppdateringar hemifrån och talade med mina föräldrar varje dag.
    Trots att det var jobbigt just då stundvis så känns det nu efteråt som mitt bästa beslut någonsin. Jag växte så otroligt mycket som människa.

  24. Flyttade till andra sidan atlanten som 19-åring med två veckors framförhållning och blev kvar 4-5 år. Jag har inte ”saknar”-känslan, utan vet ju att jag kommer träffa de jag lämnat någon gång snart.
    Är nu 26 och tillbaka ”hemma”, känns bra det med.
    Jag tror aldrig det är fel att flytta, är man för ung är det oftast ganska enkelt att flytta hem igen. Längtar ut i världen igen.
    Kan dock vara att jag är van vid detta livet så att säga. Mina föräldrar har ofta rest iväg på jobb 2-6 veckor åt gången under min uppväxt, och min äldre syster flyttade utomlands direkt efter gymnasiet. Har alltid kört ner i Europa och genom det fått inställningen att världen är åtkomlig och inget är längre bort än vad man har inställningen att det är. Att köra till södra Tyskland och hem igen över en helg är inget konstigt i min värld till exempel.. konstigt nog hehe.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.