Svar- Svartsjuka

Jag skulle ju besvara ämnet svartsjuka och hur det ser ut för mig, min syn på det kan faktiskt variera. Jag har läst era kommenterar och tycker att alla låter rätt sunda. Jag är fortfarande ung och har inte så mycket erfarenhet. Jag är just nu i mitt första riktiga förhållande, det längsta som jag vart i just nu dessutom.

När jag tänker på svartsjuka så känns det rätta ”big no no, det är inte sunt”, eller ”om du litar på din partner behöver du inte vara svartsjuk ” osv osv. Jag håller med, för logiskt sätt så är det ju så, fett enkelt. Men är kärlek och förhållande så jävla enkelt hela tiden. Om det kan vara komplicerat och svårt när man vart tillsammans flera år, vad är det inte då de första månaderna tänker jag.

Jag fastnade lite för denna kommentaren:

Det är naturligt att vara svartsjuk, och det är okej. Gränsen går vid kontroll. Jag vill inte kontrollera min partner. Finns det någon eller något jag är svartsjuk på pratar vi om det. Vi lägger mindre fokus på en lösning utan mer på var känslan som jag upplever kommer ifrån. Varför känner jag såhär? Vi försöker vara öppna och ärliga med varandra för att undvika svartsjuka och bråk. Dock kommer vi aldrig komma ifrån svartsjuka helt för det är en naturlig reaktion på något nytt och främmande. Jag och min partner är 20 år och vi träffades när vi var 15. Då var jag jättesvartsjuk men med åren har jag blivit mer bekväm i mig själv och vårt förhållande. Sånt tar tid

Jag står lite bakom den. För jag vill inte vara svartsjuk och jag behöver inte vara svartsjuk alls just nu. Skulle inte säga att jag är tjejen som är det heller. För jag är rätt självsäker och tycker att jag är rätt attraherande för min motparter både för mitt yrke, hur jag är och vad jag står för. Men ändå kan det visst bli så att man känner sig lite osäker vissa dagar för egentligen ingen anledning. Svårt att förklara men jag känner också att svartsjuka kan vara naturligt så länge det inte går till en gräns som icke är sund. Jag tror det kan handla om då att man har gått igenom saker innan som vart jobbigt och som ligger kvar där som en spärr. Jag är så rädd för att bli sårad av någon som jag älskar. Även fast jag kan lita på honom till 220% oavsett vad, så kan jag vissa dagar känna mig lite svagare och lite mer osäker, vilket kan leda till svartsjuka. Det tror jag, pga av tidigare händelser som är ärrade som man tyvärr har svårt att släppa, precis som det är svårt att släppa in nya människor.

Typ som denna kommentaren. Den är ball och så rätt i mina ögon. Jag kan känna igen mig i den, och jag känner personer som jag tänker på när jag läser denna. Väldigt bra skrivet.

Svartsjuka handlar om något mycket mer än, jag litar inte på min partner eller de runt omkring.

Svartsjuka grundar sig ofta i sig själv, sin egen självkänsla och självförtroende. Sina egna tankar om sig själv, förhållandet och partnern.
Jag tror att när det finns en stor svartsjuka som påverkar förhållandet negativt i stor utsträckning, då kan det vara bra att jobba med sig själv i första hand, och bekanta sig med tanken, om han/hon väljer att vara otrogen så kan du inte påverka det, om han/hon är otrogen så definierar inte det dig som person, det definierar honon/henne. Om du går och är rädd för tex otrohet utan att partnern gör skäl för oron så jobba med dig själv.

Lite svartsjuka tror jag är bra, den svartsjukan som man kan prata om och som inte gör förhållandet negativt. Den svartsjuka där man visar att jag är rädd för att förlora dig, jag litar på dig och jag älskar dig.

Svartsjuka är komplex, och väldigt individuellt.

Alla har olika syn på detta. Jag tycker inte heller att svartsjuka är något nice, men jag tycker att kommentaren ovan beskriver känslan bra om man är det. Sen önskar jag såklart att man kommer till den punkten en dag att man släpper det helt, för det tar ju energi. Men det kommer.

<3

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *