Tonåren, bröst, hormoner & agg

Jag tillägnar det här inlägget till oss tjejer. Vet att ni är ett gäng här som hänger i alla olika åldrar. Jag kollar tillbaka på min egen tonårstid & ser att den ser fett olik ut många andras. Just det att jag inte går i skolan / gymnasiet har gjort att min vänkrets & daglig kontakt med jämnåriga blivit smal. De vardagliga tugget tjejer mellan fattas mig. Jag hör det genom Smilla (min syrra 14 år) och mina vänner som de går i skolan. Självklart kan jag relatera till det till tiden jag gick i skolan. Men nåt jag hänger upp mig på & blir så innerligt jävla ledsen över är Utanförskap & utfrysning. 

Det är en klass. Killar & tjejer. Man byter lektioner mellan klasser, hänger med vissa & grupperingar uppstår . Så är det på arbetsplatser & sporter med. Man klickar bättre med vissa & det blir naturligt att man hänger. Fine. Men att frysa ut vissa som vart med i den gemenskapen gör mig upprörd.

Hör historier som jag skrev innan som jag får återberättat . Lever mig in & känner klumpen i magen. Tänk att vakna på morgonen, klä på sig , äta frulle, gå till skolan & ha vetskapen med sig ”undra om jag har nån att hänga med idag”. Jag får på riktigt spysmak i munnen och blir illamående. Tänk hur många som har den vardagen varje morgon. Tjejen med det rätta utseendet och långa håret, med de perfekta brösten styr och ställer med sin grupp med järnhand. Vilka som är aktuella för dagen att vara med i hennes följe. Flinar sådär falskt mot allt & alla men du vet att snacket om dig går när du minst anar. Du hänger med dom du kan bara för att få timmarna i skolan att så smärtfritt som möjligt glida förbi. Sen väl hemma i tryggheten & din comfort zone fortsätter det.

För nu 2018 tar det inte slut i skolan. Genom sociala medier blir du väl uppdaterad hela tiden om vilka fester du missar eller vilka tjejträffar du tydligen inte var välkommen till . Oj då, hela tjejgänget hängde på stranden . Instagramflödet fylls med skrattande tjejer ”bästa dagen” blir rubriken. För några veckor sen var du där, mitt bland dom…men nu är du ingen. Du är någon men ingen i deras ögon. Det är utanförskap .

Man behöver inte älska alla. Vi är olika & har olikheter. Killar som tjejer. Vi har olika förutsättningar hemifrån, ser olika ut & agerar olika. Men kom igen. Att frysa ut någon är inte schysst. Det gäller att sätta sig ner i båten & tänka över sitt beteende. Vad har hen gjort för att inte få vara med? Dödat någon? Kysst nån kille? Vad kan vara så hemskt som gör att man exkluderas från roligheter?

Visst är vi tjejer lite extra bra på det. Jag vill tro det. Killgänget tänker outside the box. Ju mer grabbar ju roligare match . Vi tjejer vill gärna armkroka oss två & två eller max jämnt antal. Sen är vi ”bästa bästa”. Upp med bilderna på sociala medier för att visa världen att vi hänger här & nu. Självklart är det inget fel med det. Man ska visa omvärlden OM man vill vad man gör och med vilka. Men i det med en gnutta respekt om det är riktat för att såra.

Tonåren är tuff som den är. Vi ska hitta oss själva. Be en bön för att våra bröst ska växa ikapp kompisens & sen vara vacker som en dag 7 dagar i veckan. Duktig i skolan & prestera i en sport. Kan vi inte då iallafall med våra medsystrar vara vänner & lyfta varann i en tuff värld?

Ni mobbare därute. Sätt er ner i båten & chilla. Blir fett lack på er asså.

Ni därute med klump i magen varje dag. Ni som får uppleva utanförskap. Jag är ledsen för er skull. Jag hoppas innerligt att ni inser att ensam är stark många gånger & NI är den större personen . Alla dagar i veckan.

Har ni vart utsatta för utanförskap eller mobbing i skola eller på en arbetsplats ? Vad hände?

 

44 thoughts on “Tonåren, bröst, hormoner & agg

  1. Jag var med om precis det du beskriver. Mina kompisar frös ut mig för att de ansåg att jag gjort något fel, som jag för övrigt bad om ursäkt för, men som inte blev mottaget. Detta var 2 år sen. Nu 2år senare ser man hur mycket jag utvecklats som person och hur de fortfarande sitter fast i samma träsk. Jag har blivit mån om att ingen kompis eller ny i klassen ska vara ensam, jag ställer alltid upp och ger de en chans. Det kommer bli bättre för er som är utsatta nu. Ni är den större personen.
    Hälsa din syster att hon är den större personen i detta. Hälsa henne att allt blir bättre snart. 😊

  2. I have, flyttat till en ny stad, kommer till en klass med bara grupperingar. Ingen tar intiativ till att vara med mig, och jag är en fett osäker människa. Leder till 0 motivation till skolan, sitter på toan på rasterna, kommer sent på lektioner för att jag inte hittar. Betygen skiter sig. Nu är jag i en klass där jag har mina vänner (tråkigt nog många jag inte klickar med pga jag vågar säga vad jag tycker numera, kaxig är det jag kallas) och är säker i mig själv för jag vet att jag står upp för mig och att jag är en snäll människa. Tackar gud för att hästarna fanns där i den tiden när ingen annan fanns där. 🙏🏼

  3. Tack för ett jättebra inlägg! Är för första gången i mitt liv (47 år) mobbad på jobbet. Helt otroligt jobbigt, gråter på nätterna, kan knappt äta på dagarna, svårt att andas. Värst är häxan, hon som baktalar, anklagar, manipulerar och desutom styr cheferna så att även de gör mitt liv till ett helvete. Men…jag är vuxen och stark i grunden, jag kan välja att säga upp mig. Men som barn och utan möjlighet att komma undan, ja jag tror inte jag orkat leva. Så precis som du skriver, all kärlek till er dom är utsatta. Kram

    • Kram! Låt dem inte trycka ner dig! Alltså vuxna ..! Jag kan inte begripa.
      Hänt min storasyster för ngt år sen, hon mådde dåligt var nästan på väg att säga upp sig byta jobb. Men hon tyckte verkl om själva jobbet och de andra kollegorna, hade hittat sitt drömjobb i princip och kämpat. Så hon sa till. efter ett bra tag. Till chefen. Säkert utan att nämna några namn men de har väl haft ett personalmöte eller två ang.detta (vet ej i detalj) men sen dess har mobbningen avtagit helt och syrran trivs nu på sitt jobb!

  4. Ett sånt viktigt och alltid aktuellt ämne! Sedan slutet av tvåan i gymnasiet har jag gått ensam varje dag och nu är jag i slutet av trean och det är fullt upp med studentaktiviteter där jag inte hänger med alls. Visst att det kan vara kul att umgås med klasskompisar och inprincip dela med sig av sitt liv med någon annan men jag har insett att det inte är min grej att dra på ett falskt leende och umgås med falska människor. Jag har insett vilka som är mina riktiga vänner men jag ställer självklart upp för jag en gång umgåtts med, vi har ändå haft en relation tidigare.

    Det som hände var att mina närmaste klssskompisar gick bakom ryggen på mig och blanda in lärare i mitt ”privatliv” som ledde till att soc blev inblandad. Som ni förstår var det ingen liten grej som hände utan jag rymde hemifrån efter att ha varit i slagsmål med min pappa. Så den comfort zone du pratar vet jag inte vart den finns. Jag har ett helvete vart jag än befinner mig. Hur som helst så var jag inte arg över att de brydde sig om mig, men när de väl blandat in soc så lämna de mig. De fråga inte hur det var hemma, hur det gick med soc & tillslut frös de ut mig. Jag tog hjälp av skolans kurstor som ställde sig på deras sida och sa att jag borde vara tacksam som har så fina vänner som bryr dig. Haha jo tjena liksom.

    Jag är tacksam över min släkt som har tagit hand om mig, även min mamma och lillasyster. Och utan hästarna (och min pojkvän) hade jag nog gått under. Men trots min tacksamhet så lider jag nu av ångestattacker som också kan vara ett helvete att tackla. Jag vet att jag är starkast som ensam, jag hade bara grävt ner mig ännu mer om jag stanna kvar i ett falskt umgänge

  5. Hej
    Jag har inte de lätt. Jag har blivit ”mobbad”. De bjuder typ alla i klassen o jag är en av dem som inte är bjuden. Jag har blivit bjuden en hång o de va i början men sen never. De snackar alltid om hur kul o allt de kommer göra. De planerar allt de skall göra o att de kommer ha superkul, där sitter jag o hör allt och blir sårad:(((. De händer varje gång. Mår sjukt dåligt. Orkar inte. Varför kan inte alla vara snälla!!!!!
    Bäst e du. När jsg e ledsen kikar jag alltid in på dina kanaler för de gör mig alltid mycket gladare. Bästa❤️❤️❤️

  6. Klumpen i halsen och tårarna som kryper sig fram… – got me back many years earlier.
    Där o då. Trodde jag var den som det var fel på. Det du skriver här TACK. Tack för dem som inte har den rösten , som inte vågar komma fram och tack för att du tar upp , om inte den viktigaste saken en av dem viktigaste.
    Åren innan ,inga problem. Glad liten tjej . Flytt utomlands. ny i landet. Vi var välkomna. Klasskompisarna var så nyfikna, på den nya lilla svenska tjejen som inte pratade deras språk. (Lärde mig snabbt sen, på 3-4 månader fick jag veta av mamma o pappa i efterhand)
    Läraren som gjorde allt för att jag skulle känna mig välkommen.minns att jag satt framför klassen och mina kamrater fick ställa frågor till mig, om Sverige t ex osv. det var bara roligt. För alla var nyfikna men på ett bra sätt. Under rasten flera som tog mig i handen eller under armen och vi lekte tillsammans. Det var så bra. Jag var blyg, nytt främmande språk, såklart allt var nytt. Men jag kände mig så välkommen. Sen flyttar vi från den lilla byn 3-4 år senare och kmr till en liten stad. Högstadiet. Där började utfrysningen. Var aldrig mobbad men utfryst, ja. Alltid av samma person. Bossen i gänget. I Tjejgänget. Men har förträngt den tiden så mkt. Nu nästan 15 år senare har jag berättat (och bara nu!) För min familj, syrran föräldrarna. Det sätter spår för livet . men ja precis som du beskriver så var hon lilla bossen i tjejgruppen. Raster då jag gick in på toaletten för jag skämdes . Skämdes av att vara ensam ! . Och så momms jag att jag ville bara att klockan skulle ringa så att vi kunde gå in i klassen. Jag började stressa imför rasterna. För jag visste ibland inte om jag skulle vara ensam eller få vara med . Killarna var snälla , vissa verkligen urgulliga och ville mig väl. Men i den åldern eller iaf jag, då, kunde bara ”se” det. Att jag var inte med tjejerna. Att jag inte fick vara med.
    jag var ny i lilla staden och de hade kännt varandra sen långt innan, alltid bott på samma ställe.
    På idrottslektionerna kommer jag ihåg att en valde sin grupp , jag minns att jag bara ville därifrån. jag var en söt reserverad tjej. Och jag ”tog inte plats”. Så ”hon” passade på. Hade aldrig gjort henne någonting. Hon bara höll mig utanför. Det var som om hon systematiskt tog en av tjejerna varje gång någon ville prata eller närma sig lite f mkt för att inkludera mig så kom hon och skulle lägga sig i. Hon hade kontroll över de andra.nån slags makt .
    och vissa var snälla, innerst inne , det visste jag, och ibland ville vissa vara med mig, prata med mig, inkludera mig. Men dagen efter var dem borta igen. Jag visste att om hon inte hade varit emellan eller haft den inverkan på alla så hade jag inte vart utfryst. Då hade de som ville va kompis med mig varit det.
    Ibland kunde t.ex en av dem, som jag tyckte mycket om ,jag tyckte om henne hon va rolig och snäll.. men hon var bästis sen barndomen med en av ”de andra”.. hon hängde lite med mig när Dem inte såg . det verkade som att hon inte vågade riktigt om de andra och speciellt ”hon” var i närheten.
    Men då, ja då.. var allt mitt fel. Enligt mig.
    Det var, enligt mig, JAG som inte kunde skaffa kompisar. Jag gjorde fel, var för blyg, var för konstig?? Jag förstod inte VAD det var men jag anklagade mig själv . Berättade inget hemma. Inte för någon. Inte läraren heller. Skämdes.
    Det är som sagt bara idag, sen 1-2 år tillbaka jag ens börjat prata om det med vissa i min familj när mobbning kommit på tal. Eftersom det uppmärksammas mer idag överlag. Också pratat (lite, utan detaljer) om det med en /två vänner.
    Har förträngt det länge. Mått dåligt av det. Det känns som det har följt efter. Även med bra självkänsla idag, självsäkerhet, jag vet mitt värde.. men i vissa (liknande!) Situationer har jag märkt att jag håller mog undan.
    Häromdagen sa jag till en killkompis att jag har svårt att vara i en stor grupp. Det blir fort obehagligt. De hade ankommit och joinat oss i efterhand på en uteservering. Kände dem inte.
    Jag messade han senare och sa att jag kanske blev väldigt tyst helt plötsligt eller verkade kanske t.o.m lite stängd och berätta att det kan hända om jag befinner mig en grupp där jag inte känner personerna och det är ett ”gäng” kompisar. jag är inte psykolog men det har kännts så flera ggr och jag tror inte det blivit så av en slump.
    Jag kan i princip bara hänga med en,två, tre personer samtidigt visst men mer…
    tjejgäng undviker jag helst.
    har senare upplevt utfrysning i vuxen ålder. Igen. Tjejer. Men de senare åren har jag byggt upp självkänslan och hade mitt liv ..pojkvän, flera goda vänner.. mitt eget liv och folk jag ”hade där”. Som var starka runtom mig.så jag brydde mig klart mindre. Men där också. Förstod inte. Hade aldrig gjort något emot dem. blev bara ignorerad.
    Så ja .. två -tre gånger (perioder) i mitt liv har jag blivit utfryst. som ny på ett ställe. Alltså utan att de lärt känna mig, de har bara ignorerat mig helt gratis. Utan någon anledning. Och det gör ont.
    Sagt hej till en person som varit bredvid några meter ifrån mig men inte sagt hej till mig. Flera momang kommer upp i mitt huvud.
    Tack ännu en gång för att du tar upp ämnet. Det hjälper nog många att kunna prata (skriva ut) om det . Som hållt det inne för länge.. precis som jag.

  7. Precis detta upplever min dotter som är 14 år. Jag som mamma vet faktiskt inte Hur jag ska bära mig åt. Några tips?

    • Finns där. Jag är 23 idag och högstadiet var mer än ett helvete. Min mamma försökte prata med lärare, elever och skola men det hjälpte inte nämnvärt. I mina ögon är det inte den utsattes föräldrar som ska dras in, Det är mobbarnas. Finns där för din dotter även om det verkar som att hon inte vill det. Idag är jag evigt tacksam att min mamma aldrig någonsin backade eller tyckte att det var mig det var fel på.

  8. Under högstadiet flyttade min bästa kompis till ny ort och då blev jag helt ensam. Ingen annan i klassen var öppen för att släppa in mig, alla gick bara runt och sa att jag var utstött. Min andra kompis som jag känt i flera år började umgås med en annan på skolan och hon började frysa ut mig, skriva hora på mitt skåp och sprida falska rykten om mig bara för att verka tuff inför hennes nya vän. Dom mobbade mig konstant, viskningar i skolan och på sociala medier. Till och med hennes mamma började anklaga mig för saker och började trakassera min mamma med. Detta ledde till att jag skolkade otroligt mycket, var bara i skolan när det var viktiga lektioner inför avslutningen i nian. Fick skit betyg som gjorde att jag på håret kom in på gymnasiet.
    Men nu står jag här idag, starkare än någonsin och har lärt mig att alla som snackar skit bara är avundsjuka. Jag har även världens finaste vänner och pojkvän som betyder allt för mig, och det tackar jag gymnasietiden för!

  9. Jag blev väldigt illa behandlad av tjejerna när jag var yngre. Jag är 99a, träffade en kille som har 95a.. var nog det enda på skolan som faktiskt umgicks med folk i den åldern. Och det stack i ögonen på tjejerna. Minns att jag satt i klass rummet och började jobba och så börjar alla tjejer säga ” A är en sån jävla dålig kille, ingen man vill vara med och han har gjort det här förut. ” och började såga ner mig, varje dag. Tillslut fick som med sig killarna och dom började gå runt och säga att jag blir våldtagen av min egna kille och innan allt tog slut med det så illa att folk skrev ” hoppa framför ett tåg, eller nej jag kan ficka det åt dig.. Ska slå både dig och din kille med hjärn rör” minns det så väl, lilla 14 åriga Emma. Så osäker på sig själv. Till och med mammorna började snacka med varandra ” den där Emma, hon är bara avundsjuk och vill vara som alla andra ”. Hade jag kunnat se in i framtiden och kunna sagt till mig själv att kämpa och att inte bry sig, då hade jag aldrig brytit ihop så hårt som jag gjorde. Jag tar lärdom av det och stöttar mina två små älskade systrar och backar dom i ALLA situationer.

    Riktigt bra inlägg Nellie. Varje ord du skriver är så genomtänkt och klokt. Tack för att du alltid har peppat mig och alla andra tjejer, tack för att du står upp för oss!

  10. Denna texten behövdes så mycket!
    När du skrev att ensam är starkast gav det mig en extra push till att gå till skolan o tro på mig själv.
    <3

  11. Detta är en sjukt viktigt ämne att ta upp, det som jag tycker är värst är att detta fortfarande pågår. Att ungdomar i skolan fortfarande fryser ut varandra och är så himla elaka mot varandra. Det är ändå 2018 men som du skriver är att detta mobbande kan fortsätta även utanför skolan på sociala medier, det är så förskräckligt hur elaka människor kan vara mot varandra (även i äldre åldrar)
    Jag själv som är 26 år gammal har varit utsatt för mobbning hela min skolgång, min pappa fick sitta med mig i skolan för att jag skulle kunna vara där och ta mig hem säkert utan att mina ”klasskompisar” skulle jaga mig hem på cykeln. När det sedan var dags för gymnasiet så tror man att detta ska bli bättre, en annan skola och nya kompisar. Men denna mobbning eskalerade så pass mycket att jag fick hoppa av sista halvåret och börja om på nytt i 1an på en annan skola. Detta var det bästa valet jag kunde ha gjort! Jag tänker inte berätta hela historian då det än idag efter alla dessa år fortfarande är jobbigt att prata om.
    Men jag kände att jag behövde uttrycka mig och även påpeka att man kan ta sig igenom detta det är bara att kämpa vidare, jag har tatuerat in ”Keep Fighting” på min underarm detta är en av anledningarna! Och tacka gudarna för att hästarna fanns vid ens sida i denna jobbiga period!

  12. Det var på högstadiet, sista året i nian då vi var ett gäng på fyra tjejer som hängde både i skolan och utanför skolan. En av tjejerna hade varit min allra närmsta vän sedan 6 år tillbaka och en annan var ny inflyttad.

    Men helt plötsligt en dag så slutade dom att prata med mig, ignorerade mig i klassrummet, överallt och jag hade ingen aning om vad som hänt. Dessutom började större delen av klassen också att ignorera mig och till slut hade jag knappt någon att prata med, det var inte alls roligt att gå till skolan. Det var en plåga…

    Ungefär ett år senare träffade jag min ”gamla” bästa vän på bussen och då visade det sig att den nyinflyttade tjejen hade spridit ett rykte om att jag sagt/tyckt något, när det i själva verket var hon som tyckte det själv och jag hade ingen som helst aning om detta förrän jag redan förlorat en viktig vänskap i mitt liv…

  13. Började ärligt gråta till detta inlägg för jag har inte kunnat sätta ord på allt. Det du skiver här är så jag känner. Man undrar vad man har gjort för fel och vad man har gjort för att förtjäna detta. Tack för du tar upp detta, betyder mycket att man vet att vi är många som blir behandlade såhär. Du är bäst Nellie

    • Blir innerligt ledsen att detta beteende ens existerat . Att må så varje dag pga utanförskap är fan inte okey.

  14. Har tyvärr stor erfarenhet av att vara utanför, både under skoltiden och även nu som vuxen. Märker väldigt tydligt villa människor jag ska undvika ju mer tid som går.
    Värst har det varit i stallet där jag jobbade förut, folk såg ner på en bara för att man inte hade den där märkesgrejen som alla andra. Tack och lov är det mycket bättre sedan jag flyttade ut på landet.
    Tråkigt nog har alla år när jag blev mobbad satt djupa spår i form av social ångest, så jag är ofta väldigt obekväm med folk jag inte känner väldigt väl. Det är tifft att få vänner och att kunna behålla dem.

  15. Håller med men jag upplever att det ofta är samma konstellation bland killarna. Min son är utanför exakt så som du beskriver. Tycker det är en enda stor myt det där med att killar är så vänskapliga och trevliga. Människor är till stor del fega, bekväma rövhål oavsett kön.

  16. Det har hänt mig och händer mig. Jag hade en bästis för ca 2 år sedan som jag var med hela tiden. Tydligen så tröttnade hon på mig för hon kallade mig för stalker eftersom jag alltid ville umgås med henne i skolan. Jag blev jätteledsen och arg så jag slutade vara med henne. Jag hade inga andra vänner, så jag var för mig själv istället. Då verkade de andra tjejerna i klassen tro att jag var elak mot henne eftersom jag inte var med henne längre. De började då att frysa ut mig. De gav mig arga blickar och ingen pratade med mig. Under den tiden blev jag också väldigt blyg. Det är jag än idag. När jag sen bytte skola till gymnasiet fortsatte jag att vara för mig själv eftersom jag är så blyg sedan dess. Ibland känns det som att jag får blickar och att folk tycker att jag är lite konstig för att jag inte pratar så mycket. Min ”bästis” märkte även vad som hände i min förra skola. Så hon tog kontakt med mig igen och jag förlät henne. Men de andra i den skolan fortsatte att frysa ut mig trots att vi blivit vänner igen.

  17. Nellie, tack. Tack för att du skriver om detta och upplyser att utanförskap är en stor del av vissas liv, typ som mitt, och jag började gråta när jag läste inlägget. Har snart gått klart första året i gymnasiet, och det har varit ett av de sämsta åren i mitt liv. De säger att gymnasiet är de 3 bästa åren i ens liv, men jag känner på mig att det kommer bli de 3 värsta åren i mitt liv. Varje dag i skolan tänker jag ”vem ska jag äta lunch med idag”. Jag kan inte räkna på mina fingrar hur många gånger jag inte har ätit i skolan för jag har ingen att sitta med, och om jag väl sitter med en grupp så sitter jag tyst för jag är inte med i gruppen, utan bara sitter o lyssnar.

    Jag hade gått i skolan ca 1 månad och vi skulle ha en lektion. Jag kom först in i klassrummet (själv) och satte på vid ett bord. Resten av klassen kom in i klassrummet och satte sig vid alla bord, förutom där jag satt. Sen kom det sista tjejgänget in, ställde sig och sa ”det finns ingen plats”, och jag satt fortfarande ensam vid ett bord där man kan sitta 4-5st. De spred ut sig bland borden och jag satt ensam vid bordet resten av lektionen.
    I min gamla klass var vi bara 15 så det var ganska lätt o hitta någon att va med. Att börja gymnasiet var en stor omställning, från 15 till 32. Jag trodde att min gymnasietid skulle bli som för min syster. Hon hittade sina bästa vänner efter typ 1 månad och är fortfarande med dem. Jag har ingen och det har snart gått ett år. Jag är så trött på att det alltid ska vara jag, det är alltid jag som ska vara utanför för att jag ”är inte som alla andra”. Jag känner mig så utanför så att jag ska skugga på en annan skola nästa vecka och kanske byta gymnasie andra året.
    De enda riktiga vännerna jag har är i stallet, men såklart bor dem inte där jag bor utan dem bor 30 min ifrån mig. Så varje kväll sitter jag ensam o pluggar eller kollar Netflix. Alla i min ålder är på fest under helgerna, jag sitter i min säng, äter popcorn och kollar på en serie. Många i min ålder dricker alkohol, jag har aldrig ens varit på en fest eller druckit en liten cider. Jag vill också bara kunna släppa loss och visa vem jag verkligen är, för jag känner att jag inte kan vara mig själv i skolan för då kommer jag uppfattas som konstig.

    Förlåt för väldigt flummig kommentar. Men tack igen. Asså verkligen , tack! <3.
    Du är viktigare för vissa personer än vad du tror att du är! <3 <3 <3 <3 <3

    • Jag känner igen mig jättemycket i dig, du är inte ensam ❤️

      Det låter som en jättebra idé att byta skola, kanske testa skola i annanstans för att hamna bland helt nya människor? Och för många ät gymnasiet inte alls den bästa tiden i ens liv, jag tyckte att många var omogna och löjliga i den åldern och trivdes mycket bättre när jag började på universitetet och vet att det är så för många. Så ge inte upp om att livet ska bli bättre.

      Skulle du hinna med någon mer hobby förutom stallet så kan det vara ett sätt att lära känna nya människor och annars får man göra något roligt med tiden istället för att bara glo på Netflix.


  18. Det där med att stressa inför lunchen också.. och sitta oftast ensam och vilja undvika helst att gå dit efter ett tag.. men jag minns jag tänkte ”mamma o pappa betalar för det” så jag gick dit och åt ändå.

  19. Jag har under hela min skolgång blivit mobbad och utfryst och det har satt sina spår och än idag (är 30 år) har jag svårt för att acceptera mig själv eftersom deras ord etsat sig fast.
    Trodde det skulle hjälpa att byta skola i högstadiet men där blev det bara ännu värre. På gympan satt några killar på läktaren och ropade ”spring bacon spring” och läraren gjorde ingenting, jag vågade inte duscha eftersom alla kollade på mig på grund utav att jag var den enda tjejen i klassen med några extra kilon. Dom ropade saker i korridoren och lät mig aldrig vara med men värst var nog lektionerna där man själv skulle dela in sin i grupper och ingen ville ju självklart ha mig i sin grupp och precis som vanligt gjorde lärarna ingenting.
    En gång gick det till och med så långt att ett gäng killar och tjejer skrev med spritpenna på hela mitt skåp, fetto, gris, bacon, fulfan och en massa andra fula saker. Jag har ingen aning om hur länge det stått där men där gick förbi lärare flera gånger om dagen och ingenting hände, inte ett endaste ord och där stog jag och skämdes och ville sjunka genom jorden samtidigt som jag ritade och skrev över orden så gott jag kunde.
    Jag åt aldrig i skolan eftersom ingen ville sitta med mig i matsalen och det var ju pinsamt att sitta själv eller fråga någon om jag kunde sitta längst ut på deras bord. Jag satt alltid längst bak i ett hörn i klassrummet och varje kväll hoppades jag på att morgondagen skulle bli bättre, att någon skulle vilja prata med mig eller att jag skulle slippa gömma mig på rasterna. Samma sak var det i gymnasiet och när jag sedan bytte till ett ridgymnasium där min vän gick var jag så glad för då skulle åkt bli bättre men det varade inte längre än någon vecka sedan blev jag utfryst även där. Dom rotade igenom mina hästsaker och ”lånade” saker de kände för utan att fråga, som jag sedan hittade lite varstans på anläggningen och efter ett tag snodde de även foder från mig och lärarna gjorde ingenting där heller.
    Dom lyckades få hoppläraren att flytta mig till den sämsta gruppen där de hoppade max 50 cm (jag tävlade var och varannan helg) eftersom ingen egentligen ville ha mig i sin grupp. Finns så mycket mer att skriva om hela min skolgång men det slutade med att jag hoppade av gymnasiet och började arbeta eftersom jag visste sedan högstadiet att jag till slut skulle sluta gå till skolan helt.

    Kollar på min son just nu och ber till högre makter att han får många vänner och slipper gå igenom samma helvete som mig för ingen, inte ens min värsta fiende förtjänar något sådant!

  20. Jag har varit med om det mesta. Det började med att jag blev mobbad i åk 3. Mina kompisar frös ut mig och sa elaka saker till mig. Men sedan så på min födelsedag så sa jag åt dem exakt hur jag kände och då vände det! Jag blev populär och många gillade mig. Sen hade jag väldigt svärt att hitta mig själv i åk 4 så jag och mitt tjejgäng (12 av 14 tjejer i klassen var med i det) började mobba en kille. Vi gick undan när han kom och låtsades som om han var äcklig osv. 2 i klassen var starka och vågade säga emot oss 2! Alla borde ha sagt emot oss. Jag var för svag och elak för det. Men sen så tack och lov så sa de andra killarna i klassen till läraren och vi mobbare fick skäll osv. Jag insåg att jag hade gjort exakt samma sak som mina kompisar gjorde mot mig i 3:an. Jag bad om ursäkt och lovade mig själv att ALDRIG göra så igen. I 5:an så började jag lida av ätstörningar. I ca 4 månader så skar jag ner på maten rejält. Sen så hjälpte mina underbara kompisar mig ur det. Sen fick jag en ny star i 6:an. På ny skola med endast halva min gammla klass och halva klassen från en annan skola. Jag älskade den nya klassen. Jag blev ihop med en kille och allt bara flöt på. Sen så blev en ny kille mobbad i klassen. Då kände jag ”det här är inte okej” vid det här laget så har jag hittat mig själv vilket resulterade starkt i mina ridframgångar. Men ialla fall sen så berättade jag för en lärare om vad som hände bakom ryggen på dem. Den här killen bytte klass till 7:an men innan han bytte så sa han att han tyckte att jag var en av dem snällaste mot honom. Det fick mig att hitta mig själv ännu mer. Sen i 7:an så hade jag lite jobbigt med hormoner och svårt att hitta mig själv. Jag gjorde det jag lovade mig själv att aldrig göra igen, jag mobbade. Men nu mobbade jag inte någon annan, jag mobbade mig själv. Men sedan så vände det. Nu vet jag exakt vem jag är. Jag skriver med killar och har massor med underbara kompisar. Men genom dem jobbiga tiderna så har jag hela tiden tänkt ”Jag klarar det här! Det är snart slut på skoltiden”. Nu börjar jag snart 8:an och jag vet vem jag är och jag är stolt över mig själv, min kropp, min personlighet och allt som har med mig och göra. Du har varit en av mina inspirationer som gjort att jag har velat fortsätta Nellie både inom ridningen och i livet överhuvud taget! Min familj mina djur mina kompisar och mina hästar har varit andra som hjälp till. Men mitt tips: Var inte för hård mot dig själv!

    • Låter verkligen hemskt och jag lider med dig vännen. Men att du har varit med om det värsta kan jag inte hålla med om…

  21. Jag var på en arbetsintervju. Frågade om det var bra stämning på företaget? I rummet satt tre-fyra som intervjuade och det blev knäpptyst. Ett par av dem började skruva på sig. Jag bestämde mig för att inte jobba där.

  22. Jag har egentligen aldrig varit riktigt välkommen någonstans. På något vänster är det alltid något som gör att jag antingen inte passar in eller resterande inblandade inte vill ha mig med. Oavsett om jag är i skolan, i stallet, följer med min pojkvän ut eller är på gymmet. Det känns alltid som att jag inte är riktigt välkommen, och det har alltid varit så. Mycket av det kan grunda sig i gamla familjesituationer, min pappa och ”hans sida” av släkten var alltid negativ till vad jag ville göra, hur jag tyckte och tänkte. Det är som att det drogs med, visst kan man försöka jobba på det själv, men någonstans ligger det ju inte bara hos en själv. Bara för att mitt hår är blått, min häst är lite speciell och jag inte dricker alkohol så betyder det väl inte att jag är en sämre individ?

  23. Hej nellie! Detta inlägget gjorde mig så mycket, jag är precis i den åldern du beskrev nu. Jag har ej de dyraste kläderna, jag super inte, jag jobbar bra i skolan och jag har inte den där idealkroppen som visas överallt. Det är anledningarna till att jag sitter ensam i matsalen och alltid får jobba själv i grupparbeten. Men efter alla kommentarer ser jag att jag inte är ensam. Det gör saker lite bättre. Jag har hästar som min relief, även om jag själv inte äger en egen häst. Men tack nellie. Du är en inspiration för mig <3

  24. Ja, jag beundrar inte er som går i skolan nu, allt detta med instagram, fb online hela tiden. Låter kanske lite konstigt men hade någon sagt ”- Vi rycker nätverkskabeln för gott” så hade inte jag protesterat, dock hade jag saknat din blogg Nellie. Jag fattar inte överallt hör/läser man om individer som tar illa av sin skolgång. Vad hände med gemenskapen??? Skolan var det bästa jag visste, jag grät när jag tog studenten för jag visste att jag aldrig igen kommer att få känna gemenskapen vi hade i vårt gäng, vi var tjejer, killar, långa, korta, knubbiga, smala, med bröst utan bröst, blyga och pajaser, skiiiiiit samma för alla bidrog till vårt gäng och vi ställde upp i ur och skur. Föräldrar som skilde sig, att bli dumpad, föräldrar som tog livet av sig, anorexi, fylla i för ung ålder, sjukdomar inom familjen, krossade hjärtan, komma ut ur garderoben, men vad vi än gick igenom hade vi alltid varandra.
    Vad händer idag som gör att vi är så jäkla elaka mot varandra? Är det den perfekta instagram bilden som styr, oengagerande föräldrar, att själv känna sig inne…. Jag fattar inte, kan inte någon som fryser ut och mobbar skriva, för jag menar.. handen på hjärtat… av alla läsare här måste ju någon ha behandlat någon illa…VAD är det som får er att ta beslutet att bete er illa? Kanske vi alla ska tänka efter hur vi beter oss, klarar man att se sig själv spegeln efter att ha ställt sig den frågan.

  25. Jag var lite blyg när jag var yngre, men var ändå väldigt social och kunde ha roligt med alla i alla åldrar. Men när det kom till att verkligen bli kompis med någon och bara vara med någon så sätter jag upp murar för att jag litar inte på andra människor, speciellt de jag inte känner väl. Men när jag började sjuan hade jag bara en kompis med mig till samma klass och det funkade bra, men hon mådde väldigt dåligt i klassen och jag var för rädd då för att säga något när de pratade skit om henne/behandlade henne illa för jag trodde att de då skulle gå på mig istället. Hon stod ut, hade skinn på näsan och var inte rädd att säga vad hon tyckte och det stack verkligen i mångas ögon.

    Det var som bara ett tjejgäng i klassen som höll på och vissa tjejer från andra klasser, aldrig killar som började något, de kanske höll med och skrattade när tjejerna sa något men aldrig mer än det. Hon blev även utsatt för rätt grov nätmobbning på en sida som var anonym, där de skrev de mest vidriga och sjuka saker till henne som bara var 13, alltså fortfarande bara ett barn. När vi började åttan bytte hon klass och hamnade i en MYCKET bättre klass där hon hon iallafall blev behandlad med respekt och värdighet. Jag såg själv hur illa hon blev behandlad men gjorde inget då jag inte ville ställa mig själv i skottlinjen, men jag önskar innerligt att jag hade gjort det idag och jag ångrar verkligen det. Det är inte okej att stå och kolla på när någon annan blir utsatt, även om man inte aktivt deltar så är man även delaktig i det.

    Men när jag sedan började åttan blev det ett rent helvete för mig och jag stod näst på tur på att bli utsatt. Det var aldrig något de sa direkt till mig. Det var blickar, kommentarer, skrattade åt mig osv. Exempelvis om jag pratade med någon från det tjejgänget som höll på var de vända bort från mig och kollade mig inte i ögonen när jag pratade eller lyssnade de inte, ignorerade eller började prata med någon annan som stod bredvid. De kunde byta bord när jag kom och satt mig och gav varandra blickar. Det värsta var att de gjorde upp ett namn för mig och pratade öppet skit om ”den personen” rakt framför mig, tillslut fattade jag att de pratade om mig och jag blev riktigt riktigt sårad men låtsades som ingenting. Mina gamla vänner från innan högstadiet var vänner med de tjejer som höll på och även mina barndomsvänner hakade på. Jag ville inte gå till skolan och började skolka väldigt mycket, när jag väl var på skolan räknade jag ner timmarna till jag kunde komma hem. Just den tiden i mitt liv nådde jag mentalt sätt botten. Jag mådde så illa varenda dag att jag kände att jag inte ville leva längre, inte så att jag ville dö men jag orkade bara inte längre.

    På skolan hade vi såklart folk som jobbade mot mobbing, en likabehandlingsplan och vi diskuterade ofta om mobbing och hur man ska behandla andra i klassrummet. De som tryckte ner mig och gjorde min högstadietid ett rent helvete satt i klassrummet och pratade om vikten att behandla alla med respekt och lyfta andra. Men en dag bestämde jag att jag aldrig ska låta någon trycka ner mig igen och om ingen tänker stå upp för mig så står jag upp för mig själv. Det tog lite att bygga upp men när jag började på gymnasiet var jag en helt annan människa. Jag var inte lika mentalt svag som tidigare och var defenitivt inte rädd för konflikter och accepterade inte att bli behandlad illa av någon. Jag brydde mig inte längre om att passa in och sa alltid vad jag tyckte. Jag fick mer kompisar i min klass på gymnasiet och hamnade även i en bra klass, men jag har fortfarande murar uppe som gör det svårt för mig att släppa in människor på livet. Det är som en mental spärr. Nu när jag har förändrats som person och blivit mer ”populär” och kommit någonstans i livet så vill de som spottat på mig tidigare bli mina vänner, som all skit är glömt, förlåtet och raderat. Jag känner mig kvävd när det händer, visst är många osäkra under högskoletiden och försöker hitta sin plats i världen och folk förändras. Men jag har inget direkt emot de idag så känns det som om jag inte kan andas när de beter sig som allting är okej. Idag tår jag inte att se att någon blir osynlighetsgjord, utfryst eller blir illa behandlad av folk som är osäkra och har egna problem de måste ta itu med. Jag hade inte ändrat något som hände egentligen förutom att jag inte fanns där för min kompis när hon mest behövde det. Jag har mått som skit men det har gjort mig mycket starkare som person och jag har fått växa upp snabbt. Men det hade kanske varit bättre att jag inte hade fått uppleva det när jag var så liten och istället när jag var äldre och var trygg i mig själv.

  26. Jag är en av dina äldre läsare. Jag är 29 år. Känner igen mig i det du skriver fast som vuxen. Jag upplevde inte utanförskap i skolan riktigt då jag kunde vara med i alla olika gängen i klassen. Jag var vän med alla och det är jag glad för!

    Men mitt liv förändrades som vuxen och något jag aldrig kommer att glömma var då jag fyllde 25 år. Skulle ha kalas/fest och samma dag som festen så hoppade flera av. Det var magsjuka och än det ena än det andra. Senare såg jag att majoriteten av dem var på en annan fest. Jag gick sönder! 💔 Och jag har aldrig bjudit hem dem vid födelsedagar eller liknande igen.

    Födelsedagen blev bra ändå då hela min familj och släkten dök upp och gjorde kvällen fantastisk! 🌞 Sociala medier är bra på ett sätt, inte på ett annat 💔 Kram till er alla där ute som behöver! 💗

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *