Hej vuxenvärlden. Jag hör vad du säger, men hör du mig?

Vuxna . Ni är ju här inne ibland & läser. Det vet jag. Ungdomar, ni är här ofta & ni välkomnar jag otroligt mycket. Detta inlägget tillägnar jag mina känslor, mitt hjärta & min erfarenhet av vuxenvärlden so far.

När man bra liten så var vuxna de som skulle skydda en för de farliga. De var dom man sprang till om man var rädd och kanske dom man skulle springa ifrån om man gjort nåt dumt :) Men de var iallafall dom som skulle ge en trygghet & värme i alla situationer. Så har mina föräldrar som är vuxna idag uppfostrat mig. Jag har både bra & dåliga erfarenheter av vuxna, men de dåliga är så många att de ofta gör mig osäker på just vuxenvärlden.

Jag saknar vuxna som agerar. Vuxna som står upp för rättvisa. De finns där, men oftast saknas det. Man är rädd för att blanda sig i, det som inte rör dem – de är inte deras business. Kanske det är smart, men ungdomar & barn behöver ett skyddsnät av trygga kloka vuxna.  Vi är ju dom som ska ta över sen, när alla ni trillar av pinnen. Kan inte ni vara förebilder för oss yngre, visa hur vi ska agera när vi blir osäkra. Visa oss att stå upp för rättvisa är de rätta & att särbehandla rätt & fel är ett vinnande koncept.

Jag har blivit enormt sviken av just vuxenvärlden x antal gånger. Gråtit , känt mig ensam & tvivlat. Pratat med jämnåriga kompisar istället & funnit trygghet i dom. Förutom mina föräldrar. Visst är det bra, men vuxen världen ska inte svika barna eller ungdomar. Det är inte okey anser jag.

Jag har många storys att berätta & det svider i tårkanalen under vissa incidenter. Känslan när vuxna backar istället för att träda fram, gör mig heeelt förbannad & tom. När barn som barn blir utsatt för orättvisa, är det VUXNAS plikt att agera. Så är det, punkt.

Jag har sjukt mycket ungdomar som hör av sig till mig. Frånvarande vuxna, elaka lärare eller utsatta i sin vardag av vuxna. De lyssnar inte, får inget svar på sina frågor eller de är utsatta i sin sport. Mängder av mejl & pm. Det är ett problem. Visst alla har tråkiga föräldrar som inte lyssnar nångång, så är det. Men att bli utsatt, mobbad eller förtryckt av en vuxen är en HEMSK känsla. Vidrig. Jag har själv suttit vid ett bord som ensam person under 18 & gråta. Omringad av vuxna, min läpp darrade & jag grät, Tårar föll nerför kinden, men INGEN agerade. INGEN. Istället spydde de ur mer skit & elakheter. Utan nåt stopp. Jag tror att just den händelsen kommer förfölja mig resten av livet. Man känner sig så sjukt avklädd. Utnyttjad & ledsen. Där sitter dom, de vuxna som ska vara min trygghet & krossar mina drömmar & ser inte ens att jag gråter. eller de ser de, men skiter i det.

Vuxenvärlden.

Jag ställer frågan till er. Ungdomar, Barn eller nånstans därmellan. Har ni blivit utsatta för vuxna, mobbade utnyttjade eller påhoppade? Ni kan självklart vara anonyma . Men kanske kan er story hjälpa nån annan i samma situation ?

självkänsla

 

Vi ses i kommentarsfältet…

blogstats trackingpixel

37 reaktion på “Hej vuxenvärlden. Jag hör vad du säger, men hör du mig?

  1. Jättebra inlägg! Det finns så klart många vettiga och bra vuxna där ute men tyvärr märks dom dåliga vuxna mer eftersom vi tenderar lägga märke till och uppmärksamma dåliga saker (vilket givetvis måste göras). Det är som med nyheter… bra saker blir sällan nyheter (förutom i sport). :( Men det är allas vuxna ansvar att göra något åt alla dåliga saker som vuxna gör.

  2. Blir mobbad av vuxna titt som tätt. Har folk inom familjen som tycker att mitt val av linje är ett skämt och att jag inte kommer bli något av att gå en hästlinje. Har även haft lärare som sagt flera opassande saker så som att jag inte kan gå i hästklass för att jag är kille osv

    • För det första lyssna INTE på det. Du är unik i mina ögon & att gå sin egen väg visar det. Stå på dig. Men blir ledsen över att läsa det du skriver…kram

    • Du kan alltid bli något så länge du kämpar för det, en hästlinje för en person med det intresset är en helt fantastisk möjlighet! Jag gick hippologigymnasiet (bästa valet jag gjort i mitt liv) och hade en kille i min klass, han fortsatte med Flyinges ”Unghästprogrammet” och fick därefter jobb i Holland. En person jag beundrar enormt och som är en väldigt god vän. Stå på dig! Kram

      • blev jag oxå i högstadiet, de visade verkligen att de inte gillade mig, speciellt en franska lärare som den dagen jag sa att nu slutar ja läsa 3e språk för ja kände mig utsatt, applåderade & uttryckte sin glädje högt bland kollegor & några elever för att jag (äntligen) skulle lägga av.. visst ibland prata jag lite för mycket men skötte mina läxor prov osv.. men ja förtjänade inte att alltid ta elakheter & skämt.. life..

  3. Jag hade starka och bra föräldrar som tack å lov uppfostrade mig till att vara stark och tro på mig själv, men de hade så fullt upp med mina äldre syskon som ständigt hamnade i problem så jag lärde mig tidigt att inte be mina föräldrar om hjälp vilket jag nu som vuxen tycker är hemskt…. att jag sen ca 11 års ålder löste alla mina problem själv.. samtidigt har det lett till att jag är stark och trygg i mig själv eftersom jag inte haft någon som backar upp. Tänker lixom aldrig tanken att be någon om råd när jag blir utsatt för något utan rådfrågar mest mig själv.
    När jag var 17 så gick jag på hästgymnasium och året under så började en tjej hemifrån, en tjej som jag kände väl och visste att hon hade haft det tufft med kompisar. Jag gillade inte henne alls men har alltid velat hjälpa de som har det tufft så jag presenterade henne för massa folk och ansträngde mig för att hjälpa henne att få en andra chans. Tyvärr var tjejen så osäker att hon ljög och hittade på historier för att hon trodde det skulle göra henne mer poppis. Hennes klasskompisar såg igenom det efter ett tag å ifrågasatte henne, och i samma veva fick jag höra att hon hade hittat på hemska saker om en av mina bästa vänner som också var bra vän med henne. Jag konfronterade henne och förvarnade att om hon inte berättar sanningen så kommer jag informera vår vän. Hon vägrade och jag berättade för vår vän som såklart kände sig väldigt sviken. Tjejen väljer då att hoppa av vårt hästgymnasium och eftersom det var för hemskt att erkänna att hon hade strulat till det pga sina lögner så valde hon och HENNES MAMMA att sprida ryktet i stallen hemma om att jag skulle ha mobbat henne hela tiden och att det var mitt fel alltihop.
    När jag kommer hem en helg å sticker till stallet så börjar några av de äldre damerna (som jag hade varit ridlärare åt) berätta vad de fått höra om mig och att de inte alls tyckte att det lät som något jag skulle göra. Jag blev så arg å ledsen och kände mig sviken eftersom jag verkligen hade ansträngt mig för att hjälpa henne med sin ”andra chans”. Samma kväll åkte jag hem till henne och hade ett långt samtal med henne och hennes mamma där jag ställde dem båda mot väggen. De försökte skylla ifrån sig men gav till sist upp och bad om ursäkt.
    Som sagt, jag har inte blivit utsatt för mkt, men ändå några grejer, och att denna tjejs mamma var med på detta gjorde mig så chockad. Inte konstigt att vissa barn blir idioter när deras föräldrar är så knäppa!
    Nu är jag vuxen med egna barn i förskoleåldern och jag har redan fått agera när jag sett VUXNA frysa ut barn pga att de inte gillar barnets förälder… och jag gissar att jag kommer få agera många gånger till i mitt liv i liknande situationer. Skrämmande men sant.

  4. Tack för ännu ett klokt och reflekterande inlägg Nellie.
    Många vuxna säger att det är viktigt att stå upp och markera mot orättvisor, få vuxna gör det. Fina ord som tycks sakna betydelse, för om de är så viktigt som vuxna vill påskina så hade de ju gjort som de säger dvs stått upp och markerat mot orättvisor.

    Jag är ca 10 år äldre än dig, uppväxt med att bli kränkt och orsättvist behandlad av skolväsendet, myndigheter, sjukvården, sporten( ridsporten såväl hundsporten), vuxna och ja tyvärr även barn. För barn gör som vi vuxna gör inte som vi säger.

    Jag har otroligt svårt att lita på andra människor än idag, jag utgår från att jag kommer bli sviken på något vis. Tyvärr så är läget i mångt och mycket fortsatt oförändrat och det är fortfarende lika jobbigt att hantera. Vill så gärna tro väl om människor., allt för ofta slutar det i besvikelse och tårar.

    Jag försöker vara den vuxna jag som barn önskar att jag hade mött när jag växte upp.
    Försöker så ofta jag bara kan markera mot orättvisor även om det innebär att jag blir obekväm för den som begår orättvisan.
    Jag har skällt ut föräldrar på offentliga platser när de varit hårdhänta eller orättvisa mot sina barn eller försatt dem i farliga situationer.
    Jag har skällt ut hundägare som brustit i sitt hundägar ansvar eller varit hårdhänta mot hunden.

    Jag rapporterar vårdpersonal som kränker mig eller på annat sätt felbehandlar mig.
    Jag anmäler tåg och busspersonal som brister i sitt arbete, kränker passagerare eller som på annat sätt missuppfattat sina arbetsuppgifter. Skånetrafiken brukar få otaliga rapporter av mig varje månad enbart pågrund av hur deras personal ( i synnerhet bussförare) bemöter mig och andra personer med funktionsvariationer.

    Jag hoppas att det lilla jag gör inte enbart gör skillnad för mig utan även för någon annan, att det ger andra möjlighet att reflektera och förändra sina beteenden gentemot sina medmänniskor.

  5. Jag fattar inte ens hur de kan få vara kvar inom sporten efter en sån här sak. Att mobba ett barn!! Och de som sa att de inte åker om du åker borde ju blivit tillsagda på skarpen att ” så gör vi inte här” de bästa åker och så är det bara. Deras vänner borde tala om för dem hur illa de uppfört sig och att de måste be om ursäkt. Så många som inte stod upp för dig är skyldiga dig en ursäkt! Såna ynkliga människor vill inte jag ha i min vänkrets. Jag vill inte omges m döda fiskar som flyter m strömmen utan folk som vågar stå för det som är rätt och riktigt. Hur ska våra barn annars någonsin växa upp till bra vuxna? Så imponerad över hur du i Falsterbo kunde gå omkring och vara glad och trevlig mot alla och prestera på topp efter att ha blivit utsatt för detta. Jag visste ju inte då. Så ledsen att du skulle behöva bli utsatt för detta. Du är en stor inspiration för både barn och vuxna. Sluta aldrig m det. Stor kram från mig i medelåldern ❤️

  6. När man var liten såg man vuxna som allvetande, visa, rättvisa, kunniga och stabila människor i alla fall om man haft turen att ha vettiga människor i sin närhet. Tyvärr tyvärr tyvärr så inser man förr eller senare att vuxna INTE är något av ovanstående utan endast människor..med fel och brister och ett eget bagage. Självklart ska man försöka vara en god förebild och stå upp för rätt och fel men jag tror inte det har med ålder att göra utan helt enkelt hur man är som person. Så sätt inte vuxna på piedestal och tro att de ska vara bättre människor bara för att de är vuxna..då blir man nog snabbt besviken. Stå upp för sig själv och det man tror på och behandla andra som man själv vill bli behandlad;) så här jag blivit uppfostrad och så försöker jag tänka..men långt ifrån alla vuxna är ens i närheten av det. Skillnaden nu är att jag inte förväntar mig det och då blir man inte lika besviken. Kan låta cyniskt men sant dessvärre.
    Sjukt jobbigt när de kan påverka ditt liv så mycket (tänker på EM) då är det inte lätt att tänka på annat. Annars skulle jag säga; bara skit i dem som beter sig som avundsjuka småglin, de kommer alltid vara små människor
    /Louise

  7. Tack och lov har jag inte råkat ut för många vuxna som behandlat mig illa, men ett par stycken har fått mig att må väldigt dåligt och vara fylld av ångest inför att åka till stallet. Den plats där det ska vara kul att vara, få chansen att umgås med sin häst. Jag har blivit mobbad, idiotförklarad, snäst åt, utskälld, mött med en attityd som säger ”du kan ingenting, du ska veta din plats för vi är äldre och vet bättre”, blivit anklagad för i mina ögon allvarliga saker, pratad väldigt illa om bakom min rygg… etc. Fy fan rent utsagt för dessa människor. Men jag står rak i ryggen idag och är omgiven av personer som jag tycker väldigt bra om och som får mig att må toppen! Du inspirerar mig väldigt mycket, Nellie. Du är helt fantastisk.

  8. Hej fina Nellie, håller verkligen med i dina åsikter och värderingar högt, som alltid.
    Och även jag har varit med om saker, saker som gjort mig starkare men under stunden det skedde bröt det ner mig enormt.
    Under ridskole tiden var jag både mobbad från ridlärare och nästan alla i min grupp, även mammor ( sjukt ) vilket jag inte visste då eftersom jag visste inte att just jag blev mobbad.
    Varför var jag annorlunda behandlad? En fråga jag aldrig fick svar på och en fråga jag ständigt fråga mig själv.
    Ofta var det mina grupp medlemmar som gömde benskydd, träns osv för att jag skulle komma försent till en lektion och se ”dum” ut.
    Dem gav mig kommentarer om min ridning och vad jag gör för fel.
    Jag var på en ridskola för att LÄRA, jag kan ta kritik men en viss kritik är inte ok, en som bara trycker ner.
    Ridlärare kunde ingnorera mig, gav mig aldrig beröm, gav mig hästarna som knappt kunde gå över en bom.
    En hopp lektion var inte en hopplektion, utan 1 h drivande på en häst som vägra gå fram.
    Nu i efterhand undrar jag vart är föräldrarna?
    Det satt ALLTID minst 5 föräldrar på läktaren för att studera sina barn, samma barn som förnedrade mig. Dem måste ha hört, inte minst läraren.
    Även föräldrarna kunde skratta till när man ramla av, säkert inget illa menat, men ville man hoppa upp och hoppa samma serie igen? Svar Nej.
    Allt detta var pga att jag kom från en ” finare” familj, med topphästar bak i ledet. Och här kommer en liten tjej som bara drömmer om att komma in på en full satt arena.
    Mina föräldrar har jag även tappat lite förtroende för.
    Dem kom aldrig på träningar och när dem väll gjorde de, satt dem fast klistrade vid mobilen medans jag gjorde allt för att få upppmärksamhet, uppmärksamhet som ett barn på 11 bast behöver för att ta sig vidare.
    Senare i livet valde jag ridgymnasium, för jag ville vara hästar nära 24/7.
    Mina föräldrar ville att jag skulle bli advokat eller något där man iallafall ser ”bra ut”.
    Den normen bröt jag ganska snabbt när jag verkligen förstod att jag inte kommer kunna ha ett jobb där dagarna ser ganska lika ut.
    Att jag bröt den normen har varit gudomligt, idag jobbar jag som djursjukvårdare samt beridare under sommaren, jag trivs som fisken i vattnet.
    Man borde uppmuntra ungdomar att bryta normer mer, hitta sin egna väg och skit totalt i vad andra tycker. För i slutändan är det ändå bara du det handlar om.

    Kram<3

    • Vilken sjuk grym kommentar. Så ledsamt att läsa de du gått genom i ridskolan . Helt sjukt . Åter igen frågan : Vad befinner dig de vuxna? Usch.
      Men coolt att du vågar gå din egen väg !

    • Blir helt förfärad när jag läser detta. Jag hoppas verkligen att du mår bra nu och inte tänker tillbaka på det. Stora kramar! ❤❤

  9. Har blivit så utnyttjad av vuxna stall folk. Arbetade på ett tävlingsstall där jag blev illa behandlad av de som hade sina tävlingshästar där, trots att jag slet för en liten summa pengar eller ingen alls, bara för jag ÄLSKAR hästar och ridsporten. Men att efter ha jobbat 23 dagar på en månad, från tidig morgon till sen kväll med att hålla deras hästar i fint trim fick jag inget tack, istället fick jag bara kritik på vad som behövdes göras bättre, fast dom mycket väl visste hur många timmar jag la ner. Dessa människor utnyttjade min passion för hästar. De lovade mig att få följa med på tävlingar, få rida. istället stog jag och mockade alla boxar och skurade lastbilar för ingenting, vuxna människor utnyttjade mig som ung med driv kraft och passion, så less och förbannad.

  10. Jag är vuxen och har egna barn. När jag gick på högstadiet blev jag mobbad av min lärare. Hon spred osanna rykten om mig till mina klasskompisar, tisslade och tasslade bakom ryggen på mig. Förstod aldrig vad jag gjort för fel och varför jag blev utsatt. Ett rykte hon spred var att jag hade anorexia för det kunde man se på min näsa?! Alltså du hör ju..! Visst var jag smal men jag åt bra och hade inte en tanke på min vikt.
    Sedan blev jag också mobbad utav ridskolechefen ridskolan hade ett tag och ingen vuxen brydde sig ett skit.

    Nu lär jag mina barn och våga stå upp mot vuxna i skolan. Vuxna har inte alltid rätt och bara för man är vuxen betyder det inte att det är någon att lyssna på eller se upp till. Du ska veta vad mycket samtal jag har fått ta av mina barns lärare för de tycker att mina barn säger emot ibland. Det tycker jag bara är bra. glad att mina barn vågar stå upp mot vuxna människor när de tycker något är fel och det stöttar jag dem till 100% med. Barn är bäst och jag ser nog upp till fler barn än vad jag gör till vuxna faktiskt. Är det något jag brinner för så är det barn som far illa. Tycker det är hemskt hur du blivit behandlad Nellie! Men jag tror det kommer stärka dig och göra dig till en ännu bättre vuxen person som du faktiskt är snart.

  11. Jag hör vad du säger och det är väldigt bra skrivet och tänkvärt att reflektera över och i framtiden agera för rättvisa.

    Dock känner jag att jag måste varna dig då dina föräldrar inte verkar ta upp denna aspekten för dig med EM incidenten.

    Du bygger upp en mur mellan dig och dom, som blir högre o högre… du ältar och ger näring till känslor som inte driver dig i rätt riktning.

    Din riktning är framåt och uppåt!
    Du kommer att mötas och umgås med dessa människor i många år framöver.
    Vill du må dåligt varje gpng du ser dom?
    Få ont i magen varje gång du är på tävling runt omkring dom?

    Acceptera – förlåt dom – gå vidare och släpp det… Visa dom under kommande åren hur bra du är!

    Låt den incidenten vara nu.
    Ta hjälp kanske av en psykolog att prata igenom känslorna så att du kan fokusera på din framgång och din framtid.

    Don’t let them drag you down!

  12. Jag gick i sjuan när jag fick en häst på foder som jag senare skulle köpa. Saken va den att den hade stor skadehistorik bakom sig och efter ett tag så markerade hon på sitt skadade ben.. Jag kämpade med henne i tre månader när jag förstod att detta inte skulle gå. Jag tackade nej till hästen och ägaren kom och hämtade den. Det jag inte visste var att hon gick till mina kompisar som jag hade varit med under hela ridskoletiden och börjat prata negativt om mig till dem. Hon hade/har stort inflytande uppe på ridklubben och jag själv hade aldrig haft något problem med henne innan. Men helgen efter händelsen så bröt alla mina vänner kontakten med mig från ridklubben. Som tur väl så lärde jag känna en annan som red på samma ridklubb som jag gjorde. Hon ringde och berättade för mig hur de vännerna jag hade innan försökte locka henne till deras ”sida” när hon var uppe och red på ridklubben, något hon själv inte var intresserad av då hon visste redan hela händelseförloppet vad som hade hänt mellan mig och dem. Helt plötsligt började det blänga på henne och viska bakom ryggen på henne också. Mitt i allt det här fick jag ätstörning vilket jag nu i efterhand har förstått är från den händelsen som inträffade då jag tackade nej till hästen. När jag väl skaffade ny häst och skulle vara med på min första hoppträning med honom så stod alla mina ”vänner” på läktaren jämte ägaren och blängde på mig. Samtidigt som de hade bokat in den hästen jag hade på foder innan på samma träning som mig (första och enda gången som de gjorde att). Fick såna grov prestationsångest då jag visste att min häst var en väldigt grön unghäst som knappt hade hoppat något innan. Vi höll på att gå omkull under träningen och vi hade riktigt plockepinn med bommarna. Sneglade upp på läktaren och ser hur de hånflinar där uppe. Träningen slutade och jag åkte hem gråtandes. Men jag kämpade vidare och i slutet av min resa med den hästen hoppade vi hinder på 120 utan problem. Ägaren till den andra hästen hade följt mig under varje träningstillfälle och helt plötsligt gick hon fram till min pappa och sa att min häst hade blivit fin. Hon kunde inte säga att till mig men hon vågade gå till en annan vuxen för att berätta fast hon mycket väl vet vad hon hade gjort för att försöka provocera mig innan. Tycker det är hemskt att vuxna människor med inflytande inom ridsporten har mage att kunna manipulera unga att sluta umgås med än för att jag sa nej till hennes häst. Den händelsen pågick i 2 år och jag har fortfarande svår prestationsångest i olika sammanhang tack vare den händelsen. Men jag är så stolt över mig själv att jag faktiskt tillslut förstod att det här egentligen inte var mitt problem utan att detta var egentligen hennes problem. Nu är jag 20 år och hon tycker fortfarande att det är jobbigt att jag hälsar på henne när jag möter henne på stan. Men det ger mig själv bara mer bevis på hur fel hon har gjort och hur bra jag har gått vidare från att jämfört med henne!

  13. Jag håller någonstans med dig i det du skriver i din text, att vuxna oftast vill ”visa” att de är bättre, men kanske gör det på fel sätt. Jag är 20 år, alltså ej ungdom, ej vuxen men mitt emellan. Jag är en ung vuxen människa. Har hållit på med hästar i 17 år. 11 år på ridskola, 6 år med egna hästar. Utanför livet med hästarna är jag ekonomistudent på universitet samt butikssäljare av modekläder.
    Av egen erfarenhet tycker jag att vuxna inom hästvärlden beter sig värre mot ungdomar än vad de gör annars.
    När jag köpte min häst för 2 år sedan var han tävlad 120cm felfritt. De första 6 månaderna i min ägo kom jag inte runt en bana på ens 80cm, då han skenade, stegrade och bockade vilt. Folk pratade skit bakom min rygg att jag inte kunde rida, och vuxna kom fram till mig och erbjöd sina döttrar hoppa upp och rida ”då jag antagligen har en för svår häst att klara av”. Jag brydde mig inte alls utan kämpade ”behind the scene”. Förra helgen gick jag in och vann både 100cm och min debut i 110cm. Då kom glåporden att jag bara hade tur.. inte att jag slitit i 2 år för att nå dit jag är idag. Folk i hästvärlden kan inte UNNA sig NÅGON ANNAN att de gjort ett bra jobb. Väldigt mycket konkurrens är det.
    Däremot, inom mitt jobb som säljare. Där är det helt tvärtom! Jag är yngst utav mina kollegor med flera år. Här beröms jag istället om jag gör något bra, men får även hjälp om det är något som förbättras, men ALDRIG under det året jag jobbat där har jag fått något dåligt sagt till mig eller om mig. Istället försöker min butikschef, på 45 år hjälpa mig att nå till hennes position istället. Jag får massa tips och skulle någon kund vara otrevlig för att jag är yngre, ställer de upp för mig och berättar hur det ligger till.
    Vuxna inom hästvärlden MÅSTE lära sig att unna någon annan ett bra jobb. Inte se ner för att de kanske är bättre än deras dotter.
    Mina erfarenheter av det, men andra har säkert en annan uppfattning.

  14. Jag blev mobbad i hästvärlden under åratal och det förstörde mycket och har påverkat mycket av den jag är. Ridskolechefen valde ut favoriter som fick de ”bästa” hästarna, fick tävla för klubben och fick rida gratis. I julkadriljen fick alla vara med utom jag. Det gick så långt att min underbara ridlärare sa till mig ”Byt ridskola, du blir tillbakahållen här för hon låter dig inte göra samma saker som de andra”. Det framkom sen att 1-2 personer i varje ”åldersgrupp” av barn/ungdomar som blev mobbade av henne. Det sjuka är att hon fortfarande är ridskolechef och har varit i decennier typ.

    Började senare hjälpa till i ett annat mer nischat stall (vågar inte skriva exakt vad för typ för är rädd att de ska känna igen sig). Jag var där halv 7 varje morgon alla helger, hela sommarlov och jullov i typ 3 år tills plötsligt chefen fick en ny underordnad och en annan ny anställd som skulle ha bort mig till varje pris. Det började med att jag inte fick rida längre, sen fick jag inte komma och hjälpa till och till slut när jag kom hade de bytt kodlås (för att komma upp till omklädning osv) och sa att jag ikte var välkommen mer för att jag tydligen var vän med en som betett sig illa där (vilket var rent påhitt).
    Min dåvarande styvpappa som var involverad i det stallet tog inte min sida utan sa ingenting. Jag tog mina ridkläder och hjälm och slängde i containern utanför stallet, såg min älskade favorithäst genom fönstret och har sen dess inte rört vid en häst. Det var 2009.

    Wow.. inte sett detta i skrift någonsin.. sjukt hur man kan göra. Det ska tilläggas att detta var mellan jag var 7 år till att jag tog studenten som detta pågick mer eller mindre.
    Nu är jag ”vuxen” och hoppas jag aldrig blir som dom…

  15. vi började titta på häst för ca 1,5 år sen. Jag var ju såklart överlycklig då jag har velat ha en häst så länge som jag kan minnas. Så jag berättar ju självklart för mina stall”kompisar” när vi åker ut till stallet tsm. (De har egen häst) Det första mamman i bilen säger är ”man kan inte vara seriös med skolan om man skaffar häst”. Redan då blev jag lite sårad men borstade av det. Några veckor senare hade vi hittat min drömhäst som även är läromästare då han är 16 år. Det första samma mamma säger igen är ”Men usch, jag hade aldrig velat köpa en häst som är 16. Han kan ju ramla ner och dö när som helst”. Den kommentaren satte sig verkligen för jag var ju överlycklig över att äntligen få en häst… Sen har den här familjen bara fortsatt att snacka skit om mig, filma mig när jag rider för att snacka skit etc etc.
    Det gjorde mig verkligen så ledsen för det kom från en vuxen… Det kändes bara så konstigt…
    Lycka till i framtiden Nellie och hoppas att det går bra! Vad som än händer så fixar du det!

  16. Jag har enbart blivit sviken av vuxenvärlden! Hela mitt liv. Togs som spädbarn ifrån mina biologiska föräldrar med LVU. Det hela började redan där. Sedan har jag som barn fått tagit ansvar för saker jag idag förstår att ett barn inte skall ta något ansvar för. Har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn av vuxna. Blivit tystad av vuxna för att kommer saker fram får det konsekvenser. Konsekvenser jag inte ville ske. Lärare som inte har agerat när jag blivit grovt utsatt av andra elever. Föräldrar som svikit gång på gång på gång. Min uppväxt har varit alltifrån trygg.. den har varit väldigt turbulent. Dem sätter mig som 15 åring på SIS för dem vet inte hur dem skall lösa problemet. Dem hade möten som jag inte fick delta i. Tilliten till människor idag är väldigt liten.. tyvärr.
    Idag jobbar jag med att stärka barns talan i samhället. Att barnen får vara i centrum och att vi jobbar utifrån dem, och deras behov! Jag jobbar med det som jag själv hade önskat att jag fick. Mina negativa erfarenheter vänder jag nu till något positivt.

  17. När jag tidigare tränade och tävlade mycket ponny så tränade jag för en tränare, vi kallar hen x. X är en utbildad b tränare i hoppning pch har en rad av meiriter samt kunskap både kring ridningen men också arbetet runt det också. Jag som ny i gruppen märkte fort att han satte för höga krav. Började min första träning med att fråga allmänna frågor, vad jag hade tävlat tidigare, vad jag och min dåvarande ponny hade gjort ihop vilket inte var någonting då jag hade haft henne i 2 veckor.
    X som var så omtyckt av alla men inte alls som förväntat för varken mig eller min familj, gjorde jag nåt fel? X sa upprepande gånger förnedrande saker som ”vågar du inte hoppa de hindet? Aa jag får väl gräva ner bommarna åt dig istället då” , ”hade vart bra om du lyssnade nån gång, sen kan du börja med att slänga undan de rosa schabraket och börja rida”.

    Detta tog mig sedan så hårt att jag tillslut slutade träna, och tillsist slutade med hästarna som alltid har varit mitt största intresse. Men en tränare som har allt ens förtroende, spy ut kommentarer och nervärderar tar mer än de faktiskt lyckade tävlingar vi hade.

  18. Hej nellie! Måste bara börja med att tacka dig för att du är en sådan inspirationskälla och sprider sån glädje inom din blogg och youtube. Har själv blivit mobbad av lärare under hela min skolgång. Lärare som la all skuld på mig, bara för att de kunde, lärare som aldrig ville se mina arbeten, lärare/kuratorer som gaddade ihop sig för att sedan berätta vilken dålig människa jag var. Lärare som skällt ut mig och gjort mig så rädd att jag kräks. Funnits flera tillfällen där jag kunde ha blivit av med mina fingrar då lärare slängt igen dörren innan jag gått in/ut. Önskar att vuxna kunde vara bättre i vissa tillfällen

  19. När jag gick i mellanstadiet så hade jag slöjd och en gång skulle jag ha syslöjd, jag har alltid haft inlärningssvårigheter med saker och jag behöver veta exakt hur jag ska utföra olika grejer och syslöjd har aldrig varit någonting som jag är bra på. Då hade jag en lärare som blev så trött på att jag inte förstod så hon sa rakt ut när hon satt där med mig och frågade om jag var döv! Nu såhär i efterhand om jag visste bättre så hade jag snäst tillbaka åt henne hur hon kunde säga så till mig – ett barn men jag visste ju inte då hur jag skulle bete mig och jag tror inte jag sa någonting till mina föräldrar heller men jag minns inte.

    Senare i mellanstadiet så fick jag problem med matematiken, de satte in en extralärare till mig men inte ens hon kunde hjälpa mig för jag hade såna problem och blandade ihop siffror och kunde inte räkna. Det följde med mig till högstadiet, jag fick börja i en annan grupp med tjejer som hade problem med matte, men jag fick ingen mer hjälp än så för ingen förstod varför jag hade såna problem med matten. i 8an satt jag och pappa vid ett bord hos rektorn där jag fick höra rakt ut att jag var för dålig på matematiken, att jag inte skulle kunna höja betygen och att jag inte skulle få godkänt i matte. Sen var det inget mer med det. Ingen som tog tag i mina problem, som satte sig med mig och frågade vad jag tyckte var svårt och hur de skulle kunna hjälpa mig.

    Jag hatade tiden i mellanstadiet och gymnasiet, då min gamla tjejkompis som jag haft sen dagis helt vände om och började att hänga med de lite coolare tjejerna och började mobba mig totalt. I mellanstadiet skulle jag sätta mig vid en stol när vi skulle äta lunch, jag och hon och några till, då hann jag sätta brickan på bordet och skulle sätta mig, då hade hon dragit ut stolen så jag faller rakt ner på svanskotan. Men det var inte bara hon utan hennes bror mobbade min storebror också, en dag så skulle min bror gå av bussen, då fick hennes bror sin kompis att sparka min bror i ryggen så han föll rakt ner på marken. Hans rygg hamnade snett så han bara skrek, mamma som är massör fick sätta den rätt hemma. Jag fattar inte hur någon kan vara så elak, i högstadiet så fryste hon ut mig totalt och fick de andra tjejerna i klassen också att göra det. Jag gick i samma gymnasium som min bror och hans kompisar så jag kunde hänga med dem, jag minns en dag när vi hade lunch och jag skulle äta med mina klasskompisar (tjejerna) då sätter sig alla vid ett bord där jag inte fick plats och jag fick sätta mig vid ett eget bord, jag glömmer det aldrig. När jag gick ut 9an och vi väntade på att få gå in i kyrkan så stod alla tjejer i en grupp framför mig och jag stod själv. Hon och hennes bror gjorde så mycket elaka saker och jag ångrar än idag att jag inte sa ifrån, att jag bara sa åt henne hur dum och elak hon var, att jag inte frågade henne vem fan hon trodde att hon var? Jag ångrar att jag inte sa till mina föräldrar att jag inte alls gillade att vara ensam fast jag sa att jag gjorde det.

    När jag skulle börja gymnasiet så skulle jag börja på ett gymnasium med mindre klasser, men man fick lov att kolla hos en läkare om man hade olika diagnoser för att börja där så man skulle kunna få den hjälp man behövde. Det var där vi kom på att jag hade dyskalkyli, som är det motsatta mot dyslexi. Man blandar ihop siffror, har svårt med huvudräkning och de enklare mattetalen som division, subtration och man har svårt att räkna ut procent m.m. Det räddade mitt liv! Jag fick börja på gymnasiet, jag fick läsa handels som var mitt drömämne att få läsa och det bästa var att gymnasiet låg i grannstaden så jag fick pendla varje dag ca 20-25 minuter med buss. Där kände jag ingen utan fick lära känna nya människor :) Där träffade jag också min nuvarande sambo som jag har levt med i 11 år, han har dyslexi så vi jämnar ut varandras diagnoser rätt bra.

    Allt löste sig till det bättre till slut, men det var ofta i högstadiet som jag bara ville ge upp och skita i min skolgång. Det blev många gånger att jag inte gick till skolan och började skolka istället för jag orkade inte med allt som var. Förlåt för väldigt lång kommentar men kände att jag behövde skriva allt när ämnet ändå var mobbning. Hoppas det löser sig för dig Nellie, du är så stark men samtidigt en tjej som kan känna lika som vi gör, ledsamhet och sårbarhet. Du kan också bli ledsen för det du har varit med om och det får du göra, alla har vi känslor och alla har vi rätt att bearbeta dom på vårt egna sätt.

    Många varma kramar till dig från en äldre läsare <3

  20. Vuxna i ridvärlden fick mig att sluta med hästar. Hade egen häst uppstallad på en ridskola där jag var ensam som ung privathästägare. I uppstallningen ingick mat, strö och in/utsläpp till hage . Man kan tänka sig att det ska vara barnen som är avundsjuka och vidriga, men nej det var dom vuxna privathästägarna. Det var gnäll från hur mycket spån jag tog till skitsnack ”Hon har säkert gallopperat fram till husknuten och inte skrittat av hästen”. Vilket jag ALDRIG gjorde, var sjukt noga med uppvärmning, nedvarvning och vilket underlag jag red på. Hade INGA skador/sjukdomar under tiden jag ägde min ögonsten. Fick höra på omvägar att dom ringt hälsovårdsnämnden som kom ut och kände på min häst ben. Min mamma blev fly för bannad och ringde ridhuschefen och frågade vad dom höll på med. Det är ju ändå ungdomsverksamhet och dom får bidrag från kommunen. När jag var i väg och tävlade i hoppning, aldrig fick jag ett grattis. Tillslut dödade dom min glädje och jag sålde min bästa vän. Orkade helt enkelt inte.. Har nu 20 år senare tagit upp ridningen igen. Kommer aldrig vara samma sak som att äga en egen häst. Någon gång igen kanske? :)

  21. Har blivit mobbad i många år innan i skolan för olika saker, att gilla hästar var en av många anledningar osv. Skiter i det nu, men klart man mådde dåligt av det då. Men det som gör mest ont är när en av ens föräldrar säger något till en. 9/10 gånger när min mamma blir arg på mig så slänger hon ur sig riktigt taskiga saker. Trycker ner en och i princip mobbas fast hon kanske inte menar det eller ens inser att hon gör det. Efteråt så kommer hon alltid och säger förlåt, och visst det är ju jättebra att hon säger förlåt och ångrar det. Men har nu börjat fråga mig själv: hur många gånger orkar man förlåta någon för misstag dom upprepat hundratals gånger?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>