Vad är egentligen bäst och hur reagerar ni?

NU är jag @home och har slängt i mig lite lunch. Jag ska hoppa in i duschen efter att jag har publicerat det här inlägget och sedan tillbaka till stallet för att ta in mina hjärtan. SEN mina vänner ska jag fixa mig bombsnygg för att ha en kväll i Malmö med tjejer och killar som jag skrev innan. Det är min Fredag iallafall och jag vet inte riktigt vad planen är just i stan. Vi ska på bio kl 19:20 men innan det ska vi till torget antagligen och ta något glas ( Cola för mig ofc;)

Till min fråga till er, som jag tänkt på lite. Ärlighet? Hur ärlig på en skala tycker ni att man ska vara och BEHÖVER vara? Kan det förstöra att vara för ärlig i vissa situationer, ska man alltid vara 100% ärlig i alla situationer och sammanhang eller beror det på vem man är med och vem man ska vara ärlig till? Vad känner ni och hur är ni?

Jag tycker att man alltid ska vara ärlig, nästan lite för ärlig. Men sen ska man ju leva upp till det också. Dock kan nog jag i vissa fall vara lite för ärlig, jag kanske inte hade behövt att vara det till just den personen osv. Dock uppskattar jag att få ärlighet i alla situationer till mig om jag så skulle bli fly förbannad eller glad.  Det är så svårt och det kanske inte finns något rätt eller fel till det? Kommentera gärna och lufta era tankar och värderingar. Hade vart så kul att läsa.

Problem idag: HMMM,,, inspiration för att hitta den rätta Friday-outfiten! LOL


Ha en över grym fredag, precis så som du vill ha den! Viktigt, livet är kort och är till låns. Tyvärr ! 

blogstats trackingpixel

7 reaktion på “Vad är egentligen bäst och hur reagerar ni?

  1. Ärligt: du är skitsnygg i kavajen i inlägget. Ja jag tycker man ska vara ärlig om folk frågar en om saker kanske särskilt i relationer. MEN att vara ärlig jämt och säga vad man tycker i alla sammanhang är kanske inte så smidigt. T.ex. du har köpt ett par (som du tycker) jättefina skor och så kommer en kompis och säger: fy fan vilka fula skor du har, du ser ut som du rymt från dårhuset. Så ärlig ska man inte vara för det är socialt självmord. Om jag var i den situationen (med skorna) och du frågat om jag gillat dom (och jag tycker dom är skitfula) så hade jag nog sagt något i stil med: dom är snygga på dig eller: viktigast att du gillar dom. Kanske lite klichévarning på det dock. Ha det kul ikväll! Vilken film ska ni se?

  2. Hej.
    Alltså det beror på vad man har för relation till personen ifrågan.. Om du vet att din ärlighet kommer att kanske såra en person säger du då sanningen?
    Att uttrycka sig vad man tycker och tänker i ärlighet ska man göra,men man får oxå vara beredd på att nån kanske inte tycker lika som man själv tycker.
    Visa situationer så ska man stå upp och säga vad man tycker och i andra så får man bita sig i läppen, det beror väl oxå på vad man känner är värt att ge energin till. Är väl sånt man lär sig med tiden. ☺️

  3. Ärlighet är bra men det finns en gräns känner jag. Hade en gång en kompis som sa ”det syns ju på dig att du inte orkar springa 1 mil.” Och hon menade då att jag var tjock. Hon sa alltid den ärliga åsikten men det var en åsikt jag inte bett om. Hade jag frågat henne så ville jag ju ha ärlighet men inte bara kastat i ansiktet hela tiden.

  4. man bruakr ju säga ”ärlighet varar längst” men jag tycker man får göra en avvägning efter varje enskild situation. Inte att man ska ljuga, utan snarare försöka förutse vilka konsekvenser ensärlighet kan ha för personen i fråga som det rör.

  5. Ärlighet – JA! Men som jag läste lite i tidigare kommentarer, så kan man försöka vända vissa grejer till något konstruktivt, istället för att kanske totaldissa en vän. Men att ljuga om saker man gjort eller hur ens känslor är, eller att undanhålla saker (som faktiskt är väsentliga, t.ex. i ett förhållande) bara för att det kan påverka relationen negativt är fel fel fel enligt mig. Hellre berätta och så får man lösa situationen utefter det (personen man berättar för kanske inte blir lika arg som man trott). Därför tycker jag också det är viktigt att när någon annan berättar något (som vissa kanske skulle ljugit om) att man själv reagerar på ett sätt som får den andra personen att lättare öppna upp sig så att ljug inte behöver uppstå (såvida det inte är typ trakasserande eller så!!!).

  6. Jag var en tjej som ljög mycket och undanhöll sanningen en del när jag var yngre. Mitt liv byggde på lögner av någon anledning, jag ville få det att framstå som att jag hade ett roligare och bättre liv än vad jag hade. Berodde kanske på dåligt självförtroende, vet inte riktigt. Men min läxa har iallafall varit att SANNINGEN KOMMER FRAM I SLUTÄNDAN. Av mina erfarenheter, så gör den verkligen det. Sanningen kommer fram, i alla lägen. Så idag(när jag har vuxit upp och blivit lite mognare) är jag extrem ärlig, ksnske lite för ärlig ibland. Vissa tål min ärlighet, andra inte. Och jag skulle aldrig kunna ha ett förhållande med någon som ”ljuger” eller undanhåller sanningen från mig. Speciellt inte när själv är så brutalt ärlig. För när jag är ärlig och rak mot människor, så förväntar jag mig desamma tillbaka.

    • Åh, precis som du!
      Jag lärde mig också den hårda vägen att sanningen alltid kommer ikapp, och slår så innihelvete mycket hårdare då. Jag är vuxen och betydligt klokare idag, och är faktiskt lite tacksam att jag lärt mig. Jag är en brutalt ärlig person (inte elak – lite känsla måste man ha..) och förväntar mig alltså detsamma av personer i min omgivning. Jag är inte heller konflikträdd, tar hellre en diskussion på en gång än gå omkring i flera dagar/veckor och må dåligt över något.
      Det är en väldigt skön känsla att veta att alla kort ligger på bordet. ”Say what you mean, mean what you say!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>